garen. Han skall presentera er. Då vi komma in till Paris, skall jag bedja honom föra er till Bernard och han skall säkert med mycket nöje stå till er tjenst. — Jag tackar så mycket! sade Fouch och tryckte advokatens hand. Mahurec hade emellertid tagit afsked a: Lefebvre och hans hustru, samt påskyndade nu sina steg, för att hinna upp de andra resande. Den hederlige matrosen blef alltmera tankfull och hans hjerna öfverlemnade sig synbarligen åt ett mödosamt arbete, ty hans panna var dyster, ögonbrynen rynkade och blicken irrade oviss omkring på föremålen omkring honom, utan att han dock tycktes märka dem. Slutligen uppnådde han den grupp, som utgjordes af Michel, Tallien, Augereau och Joachim. — Ursäkta, sade han till Michel, som han drog i rockskörtet, jag skulle vilja säga er ett par ord. — Hvad då, min vän? svarade den unge skrifvaren leende och stannade litet efter sina kamrater, för att hörsamma matrosens önskan. — Det rör den der herrn, ni vet väl? han med de två niecerna, i hvars hus det går så unlerligt till. — Ni menar hr de Niorres ?