ha förut efter telegrafiska meddelanden 1 kori het redogjort för något af nämnde flygskrift innehåll. Från Paris skrifves nu under d. 15:d ytterligare derom, att broschyren förklara det andliga påfvedömet vara utan skuld, ni got som dock icke kan sägas om det verld liga. Frankrike har gjort allt, för att rädd det; det är påfvedömets egen skuld, att de nu blitvit isoleradt. Italien är befriadt men ic! konstitueradt ; Itom utgör ett hinder för dess or ganisation. Så länge fiendskapen mellan Ita lien och det verldsliga påtvedömet fortfa förefinnas icke de nödiga vilkoren för jemn vigt. Det är lika svårt, att bilda ett ltalie utan pätven, som att uppfatta påfven uta Italien. — Tillsvidare skall dock kejsaren låt sitt svärd beskydda påtven. Han kan ej upp offra Italien åt det romerska hofvet, men ick heller utlemna pålvedomet åt revolutionen Kejsaren kan emellertid omöjligen afvakt den tid, då påfliga regeringen skall kunn inse, hvem det är, som störtat henne i för derfvet, och hvem som gjort allt för henne räddning. I sammanhang härmed står ett rykte on att hr de Grammont med snaraste skall afre sa från Rom, hvarefter general Goyon uton sitt militärbefäl äfven skulle handhatva de di plomatiska törhandlingarne med pålliga rege ringen. Det har redan gått så långt tilloch med, att man börjat tala om ett ultimatum som skulle tillställas påtven och, om ban vå grade ingå derpå, ha transka truppernas al tåg till följd. Enligt berättelse från Rom af d. 15 d:s har exkonung Frans med familj dit anländt de skola ötver Triest begifva sig till Bayern der drottningen, såsom bekant, är tödd. — ki spansk fregatt skall upptaga de främmand gesandterna i Gaöta. Om de sista scenerna i den slutakt u bourbonska dramat som spelats vid Gaöta re dogöres nu i de utländska tidningarne. Dei 3 febr. spelade kanonerna under hela dage och äfven under natten, då de röda grana terna och bomberna bestodo en praktfull on ock dyster illumination. På samma sått d. 4 D. ö:te sprang ett krutmagasin mom Gaöta luften samt förstörde batteriet mellan citadel let och S:t Antonil bastion. I lägret i Mol; di Gaöta dånade nu ett segerrop af: lelv Italien! och man var ötvertygad om att bour bonska dynastien nu fått dödsstöten; och jus dertor stegrade man ytterligare elden. Anni samma navt lät Cialdini demaskera ett anta nya batterier och lät ett sådant kulregn fall: ötver fästningen, alt husen snart stodo öfver allt i lågor och belyste den hemska krigstea tern. 600 skott i timmen, alltså 10 i minu ten slungades ur ständigt öppna eldgap mo fästningen. Bland krigsskeppen utmärkte sig vid flottans bombardement Garibaldi, et ursprungligen neapolitanskt fartyg. Den ö:te foljde den förfärhga explosion, som fornam: mer än 20 mil ut ull sjös. En granatdepot. batteriet Drottningen flög iluften och åstad kom så förfärlärhga forödelser, att antalet a döde och särade annu är en hemlighet. Strax etter denna explosion stötte en parlamentärbå ut från Gaetas hamn och lade till vid amiral skeppet, för att begära 48 timmars vapenhvila Ciaidimi gick in derpå — det öfriga är re dan bekaut. Man kan ej neka, att det bour: bonska konungadomet under sina sista ögon blick omgitvit sig med en krans al poesi och ridderlighet, skada blott att detta visade hjel. temod gällt en så dålig sak. I parallel med denna af konungaparet visada otortäran, då det gällt att försvara sin om ock tördomliga sak, må här uppställas Garibaldis, den djerfve frihetshjeltens entusiasm för sin sak: hela Italiens betrielse. Denna entusiasm kan bäst skönjas af den infor engelska parlamentet framlagda notevexlingen mellan lord John Russell och engelska sändebudet i Neapel, sr Elliot. I en depesch från den senare, daterad den 10 Dec. 1860, läses bland annat följande: Jag sade honom, att jag erhållit i uppdrag at eders lordskap, att ät honom uttala mitt hopp om att intet angrepp foretages på Venetien, emedan derat skulle, enl. eders lordskaps äsigt, kunna uppstå den största olycka för Italien. Derpå svarade generalen, att han wviile tala öppet och icke förhemliga sina planer, hvilka gå rakt på målet. Han tänkte, sade han, att genast rycka mot Rom, och, om staden fölle i hans händer, tillbjuda konung Viktor Emanuel det förenade Italiens krona. Kouungen skulle det derefter tillkomma att befria Venetien, och sjelf skulle han tjena under konungen. Kunde denna befrielse försiggå genom köp eller underbandlingar, desto bättre; men ville Österrike ej frivilligt lemna Venetien, maste detta frånryckas det