någon beröring med trädvirket i rosten; dels att jorden närmast intill och emellan sandpålarne blifvit sammanpressad till en märkvärdig fasthet; dels ock att sanden i den klubbformiga pålens nedra del synbarligen hade utbredt sig åt det håll der motståndet varit svagast, intill dess fastheten ölver allt blifvit densamma, och sålunda verkat mer eller mindre stora afvikelser från den regelbundna afrundade formen. Det sålunda bildade grundplanet, upptill afslutadt med ett lag af ur gruset utharpad grof singel och småsten, hade, såsom man kan döma af det föregående, icke allenast en utomordentlig fasthet, utan ock en ganska ansenlig tjocklek. Att rostverket, inbäddadt i fuktig lera, skulle vara särdeles blottställdt för förruttnelse, är svårt att inse. För öfrigt är tydligt att, såsom redan förut blifvit af mig uppgifvet, rostverkets möjliga förstöring genom röta icke skulle ha ringaste inflytande på grundens framtida bestånd. Dess ändamål är egentligen att under sjelfva arbetet, och intilldess det hela hunnit komma i en fast och varaktig jämvigt, orubbligt sammanhålla grundplanet. Om ock trädet skulle ruttna; (i kajbyggnader och annars i närheten af vatten kan och bör det, nedlagdt under närmaste vattennivå, snart sagdt fullständigt derifrån bevaras), så kan detsamma, genom leran skyddadt från luftens åverkan, icke väsendtligen sammankrympa; och det jämförelsevis ringa tomrum, som så kan uppkomma, måste antingen fyllas genom nedifrån upp-pressad lera eller ock förblifva tomt, emedan sandlagret stadigt uppbäres af de orubbligt grundade sandpålarne, öfver hvilka det måste bilda en oafbruten kedja af fasta hvalf. Men! — säger min opponent — , hvad hindrar den lösa mudderleran att rinna bort! Svaret härpå skall jag nästa gång söka gifva. (Forts.)