; vändning saken tagit, och då han på gjorda frågor svarade högst oredigt, fann kommissarien sig föranlåten att anmoda honom godhetsfullt göra sina fordna reskamrater sällskap i deras nuvarande bostad. Det himlen enat bör menniskor ej skilja! Ett kungligt tidsfördrif. I ett bref från Mänchen till londoner journalen , Atheneum skrifves: Kung Ludvig kan icke fördra att damerna bära slöjor för ansigtet, och stannar oftast dem, som hafva nedfällda slöjor, för att ordna desamma såsom det synes honom smakfullast. På den gata som bär kungens namn och hvarest han hvarje dag tager sig en promenad, stannade han häromdagen framför tvenne damer, upplyfte deras slöjor och dekorerade dem öfver hattarne på ett, Schwanthalers beskyddare och Thorwaldsens vän värdigt sätt. Då han var färdig dermed gjorde han cen ståtlig komplimang och fortsatte sin väg; damerna nedfällde naturligtvis sina slöjor så snart kungen var ur sigte. Man skulle eljest tro att det snarare borde räknas damerna till förtjenst att de äro beslöjade i en stad sådan som Miinchen, som ingalunda är berömd för sina qvinliga innevånares skönhet, samt att ett dylikt vanhelgande af slöjan oftast skulle straffas genom aftäckandet af ett Medusahufvud; ty skall en dams i Miinchen ansigte kunna göra anspråk på att benämnas ,,täckt, så är det endast slöjan som kan bidraga dertill. Det bände också verkligen kung Ludvig en gång under utöfvandet af denna upplyftande sysselsättning, att han bragte ett så hiskeligt ansigte i dagen, att han förskräckt åter nedfällde slöjan, utropande: Ni gör fullkomligt rätt, min fru!