sa vilkor vore autentika, hedrar det eller är det förenligt med den allvarliga, djupa oberoendeoch frihetskänsla, som manat skarpskyttekårerna till lif, att fjeskigt skynda till mötes dessa vilkor? Hon bör se sig före, att ej blifva i tysthet begrafven och att man ej på hennes graf skall ropa: sjelfspilling. Det är nödigt att ett samband finnes mellan regeringen och skarpskyttekårerna säger man. Medgifves äfven; men sådana samband finnas förut: de heta samfundsplig och allmän lag. Aro dessa ej tillräckligt star ka, då skola äfven alla konstgjorda förstärkningar brista såsom brända blår. Har e Göteborgs frivilliga skarpskyttekår redan be slutat sig for en dylik förstärkning, i det hor nedlägger högsta militäriska makten öfver sig i dens händer, som Kouungen sjelf behaga utse? Hvad kan man mera begära? Huru skal man fortara med de skarpskyttekårer, hvilkt helt och hållet isolerat sig (såsom t. ex. der andra här i länet), hvilka, på ganska natur liga skäl, ansett sin associadon ej vara a den beskaffenhet, att den enligt gällande la gar bör till sanktion anmälas? Skall man kan ske soka tvinga dessa att antaga några vissa vilkor? Skall man kunna det? Det visar an tingen ew fjesk eller brist på upplattning a vår rättänkande, ridderlige Konungs foster ländska tänkesätt, om man påstår, att har gkulle med misshag se, att friviliga skarp skyttekårer bildas. Ty annat påstår ej den som vill göra troligt, att K. M:t skulle åt er kår, som titigt och allvarligt bereder sig, för att i farans stund kunna medverka tull få derneslandets försvar, vägra nådigt hägn såvida kåren ej i sitt reglemente vill definiera betydelsen af i farans stund. Hvad det ut trycket betyder, känner hvar och en lifligt — och änskönt man för fosterlandets skull hoppar och önskar, att den stund måtte vara lång! aflägsen, då skarpskyttekårerna skola få visa hvarfore de bildat sig, skall dock hjerta klappa hfligt när det smäller, och med glad! mod skall den vane skytten fatta sitt gevu och ropa: jag är här!. —— ?:z—-Ä