ringar äro uppoffringar af principen för hela skarpskyttekärsinstitutionen, sådan som den, så vidt vi förmått se, uppenbarat sig öfver hela landet, och en sådan uppoffring borde aldrig kunna komma i fråga, isynnerhet då derför icke finnes andra skäl än att man tror att regeringen önskar det. Det svar H. M:t Konungen afgifvit på Göteborgs frivilliga skarpskyttekärs underdåniga anmälan om sitt bildande innehåller intet sådant. Men äfven om dessa bestämmelser verkligen skulle vara regeringens önskningar, så är det af ingen betydelse för deras lämplighet. Det är skäl och icke kungliga önskningar som böraa Igora en sådan sak. I sammanhang med detta vilja vi anföra följande yttrande af en kollega (WermlandsPosten) i ett län, hvarest nationalbeväpningen håller på att kraftigt uppspira från allmogens jäll och skolornas gymnastiksalar: Påståendet, att den, som en gang låtit inrollera sig i detta frivilliga nationalförsvar, har i och med detsamma frivilligt underkastat sig krigslydnaden, frivilligt afsagt sig rättigheten att rada öfver sin person och sina handlingar i samma stund han beordras att fullgöra sin krigarepligt, den ma påkallas för öfning eller för kriget, grundar sig på ett tullkomligt misstag, ty de trivilliga skarpskyttekårerna untaga sjelfva, såsom bekant är, vid allmänt sammanrade de stadgar och reglementen, som de förbinda g alt efterleiva sa länge de i kårerna qvarstå, och de lyda ingalunda under de för armeen gällande krigsartiklarne hvarken under kriget, eller ännu mindre under freden. Äfven i krigstid lyda de endast sitt sjelfvalda befäl, och konungen, såsom högste befälhatvare öfver hela rikets krigsmakt, eger icke ens ud I vidsträcktare mon öfver dem kommandot, än de sjeltva trån bö Jan i sina stadgar medgitvit, helt enkelt af det skälet att de frivilhga kårerna icke äro rikets krigsmakt; d. v. s icke af statsverket atlönas och underhållas, utan verkligen äro hvad de kallas, frivilliga. Annat blir dock framdeles törhållandet, om den frivilliga nationalbevapningen når en sådan framgång och utsträckning, och om den militäriska andan inom de mänga skilda kårerna visar sig så letvande och fruktbringande, att statsmakterna sjelfva tinna skäl att upptaga dessa kårer såsom en väsentlig faktor i rikets försvar, i hvilket fall de gemensamt komma att besluta ötver de vilkor, som de istatsmakterna) vilja och kunna erbjuda de trivilliga kårerna för deras deltagande i ett aktivt försvar, likasom reseringen och parlamentet gjort i England, hvareiter det beror på kårerna sjelfva om de finna dessa vilkor antagliga, eller om de föredraga att äfven i krigstid handla på egen band och på egen bekostnad, hvilket senare alternativ vi dock gerna antaga icke kommer i träga, just derföre att vi icke betvilla, att redan innan nästa riksdag våra frivilliga skarpskyttekårer skola hafva uppnautt så mycken sammanbållning, militärisk anda och skicklighet både i manöver och särdeles i skjuttärdighet, att de båda statsmakterna skola uppbjuda allt for att kuuna tillegna sig så betydliga och dugliga stridskratter i farans stund. Men will dess detta sker, äro karerna fullkomligt frivilliga, och, likasom öfriga medborgare, endast underkastade allmän lag, och sina egna stadgar och reylementen. Ionungen eger följaktligen desstörinnan bvarken såsom regent eller högste befälhafvare makt av blanda sig i kärernas organisation och ännu mindre i deras ofvingar, utan är och blir detta deras ensak. Och just denna fribet, långt ifrån att i sig innebära några frön till upplösning, är just sjelfva axeln, kring hvilken systemet vänder sig. Att således, såsom man föreslagit Göteborgs frivilliga skarpskyttekår, omedelbart ställa sig under konungens betal, icke allenast i krigsud, utan äfven, vid vissa tillfällen, i fredstid, — anse vi vara ej endast skadligt, utan älven olagligt. Förtroende bör å ömse sidor ändock kunna ega rum, utan att de skyldigheter, hvilka åligga hvarje medborgare såsom sådan, ytterligare indragas i ew reglemente. Har medborgaren, derigenom att han skaffat sig insigt och öfning i vapnens bruk, blifvit sämre, blifvit så blind för hvad hans medborgerliga pligt fordrar, att sådant ovilkorligen bör aftischeras för honom? Ingalunda, utan tvärtom! Ty i och med detsamma han beröfvar sig en del af det dyrbaraste han eger, tiden, för att använda detta för öfningar, hvilka skola sätta honom i stånd att en gång i farans stund lemna fäderneslandet den hjelp, han ser detsammn behöfva, — i och med detsamma han gör detta, har han blifvit en bättre medborgare än förut, och hvad man ej begärt af den förre, bör man ej obilligt kräfva at den senare. Tror ej regeringen att våra strälvanden äro allvarliga, hvad skall hon då med oss under sitt kommando? Skall hon kanske söka inblåsa detta allvar i en frivillig kår? Alliså, bort med hvarje tillstymmelse — huru inskränkt den än må vara — till något skarpskyttekårernas beroende af regeringen under fredstider! Man påstår att regeringen icke längre kan stå främmande för den uppväxande makten. Mycket riktigt; regeringen hvarken kan eller bör det, utan måste — så vidt fäAarnaclandaete väl ar honna lika ancelicvet som