Kd DD annan ståndpunkt än vis-å-vis Almqvist, och han gör det till fördel för sig sjelf, i det han yttrar verkligen behjertansvärda sanningar om tendensromanen och tendenspoesien, säsom: När det i allmänhet talas om tendensroma ner och tendenspoesi, sammanblandar man ofta mycket olika saker. All tendens är icke opoetisk, den tendens, som uttalar sig t. ex. i en. krigssång, ämnad att lifva ett folk till kamp för sitt heligaste, är utan tvifvel fullt berättigad äfven estetiskt, ty den låter sig gripas af känslan; som något skönt och herrligt, samt behöfver ingen deduktion, och derföre synes det mig äfven ji odisputabelt att till och med en politisk poesi kan inom en viss begränsning finnas; deremot den tendens, som uttalar sig i en roman till förmon för fattigförsörjningsanstalternas så länge önskade omorganisation, har mycket svårt att bli poctisk, ty detta fordrar sannerligen en utredning och låter sig icke senteras så der blott och bart, än mindre senteras som någonting ideelt, allt erkännande för öfrigt egnadt åt ens känslor för den fattige och åt idden af ett fattighus. Det är visserligen riktigt och godt, att konsten söker sig nya områden och slår sig i nya riktningar, det är också visst, att ett poetiskt öga kan finna mycken poesi i ett och annat, som man förut förbisett eller ej brytt sig om, men detta, att poesien i dessa nya regioner blifvit ej endast sökt, utan funnen, är dock ett vilkor, hvarförutan konsten skulle ha gjort riktigare i att icke spilla sin tid och ansträngning förgäfves. Att romanen rent af på vinst och förlust gifver sig af med behandling af sociala och andra frågor, hvilkas aktningsvärdhet ligger just i deras grundliga prosa, synes mig ovilkorligen hvila på ett estetiskt missförstånd; vände det hur man vill, låter jag en predikan helst vara en ärlig predikan, en uppfostringslära helst en öppet erkänd handbok för guvernanter, och ett anförande vid en statsckonomisk kongress helst rätt och slätt ett -— anförande till protokollet i stället för att presentera sig som t. ex. Vindskupan vid Österlånggatan, eller Qvinnans slaflif, roman i fem afdelningar, förutom företal och ett tillägg af så och så många statistiska tabeller. Missförståndet — och mll Bremer är långt ifrån ensam derom hos oss, i den utländska litteraturen har hon vidtberömda medarbetare och medarbeterskor på denna skefva bana — ligger icke deri, att romanen väljer vindskupan vid Österlånggatan till sin verld för ögonblicket; tvärtom! der kan i denna verld finnas mera poesi, än i alla möjliga första våningar; något förkastligt ligger icke heller deri, att denna skildring möjligen i hög grad väcker hos läsarne en sympati för qvinnans slaflif, tvärtom! hvarje dikt, såframt den ej är en amphigourie, medför ju sålunda sitt möjliga intryck och, som nyss sagdt, den kan till och med rättvisligen hafva sitt berättigade intryck, så vida detta är ett sådant, att dertill icke behöfves en förutsättning af speciela förståndsoperationer; men detta är misstaget, att man med romanen Vindskupan ete. ete. har den direkte afsigten, beräkningen, tendensen, icke att visa oss i mer eller mindre poetisk och poetiskt uppfattlig bild en skuggsida af civilisationen, —hvilket kan göras både sannt, bjert, gripande och dock fullkomligt estetiskt, — utan att bevisa oss något denna vindskupas sorgliga skuggor angående, posito: nödvändigheten af en reform, måhända af arbetets organisation, tilläfventyrs till en början af en — subskription, samt att författaren till den ändan icke blott gör sina figurer i romanen till besagda reforms eller subskriptions skarpsinniga advokater, utan sjelf deri på hvarannan sida trädes upp som mellankommande part för att förena sig med den ärade talaren. Eugene Sue har i flere sina. romaner med stort poctiskt snille styckvis behandlat just dessa nyssnämnda, det moderna samfundets skuggsidor och så långt är han en beundransvärd romanförfattare, men när han plötsligen kasta sig i sin ifver på den konkreta frågan om t. ex fattigbanker, då upphör han att vara poet och blir en statsckonom, en reformator, om ni så vill man väljer honom obetingadt till deputerad elle till professor, kanske inrikesminister, men konster beklagar, att den icke längre kan vidkännas hans romanskrifveri, åtminstone icke såsom art; der har för längesedan bannlyst det didaktiska odet den kan icke acceptera den didaktiska romaner mera, än det förra!