marken, tar Lappen skidorna på sina fötter och den jernskodda stafven i sin hand. Det är allt. Han är nu rustad att möta skogens konung. Han uppsöker honom i hans vinterläger, retar och jagar ut honom till tvekamp. Lappen ränner ett stycke från honom, vänder om och skrider åter långsamt framåt. Stafven är nu hans spjut, han väger den i sin hand, han fäster sin blick som en syl i björnens kloka ögon. Denne, seende sin fiende nalkas, uppgifver ett rytande och reser sig på bakbenen. Vreden bemäktigar sig honom, hans blick blir blodsprängd. Emellertid har afståndet minskats till några fot. Lappen och björnen stå nästan bröst mot bröst. Nu är ögonblicket inne. Med stadig hand och säker blick slungar Lappen spjutet i björnens hjerta, och skogens skräck ligger blödande och vanmäktig vid hans fötter. Ofta är Lappen icke ensam, men sällskapet öfverstiger likväl nästan aldrig tretalet, ty vinsten skulle i annat fall ej bli så stor. Efter fulländad bragd företages hemfärden. Öfver backar och berg bär det af uti svindlande fart. Midt i den brantaste backe reser sig ett träd, ett klippblock, men Lappen hissnar icke; ett omärkligt hopp åt sidan, och träd och stenar äro bakom honom. Låt vara att natten tillstundar, — det finnes dock ingen natt bland fjellen, ty norrskenet kastar öfver dem sina flammande vågor. Ju mera det sprakar i luften, det dånar i bergen, det glimmar i skyn, desto muntrare går Lappens dans genom skog, berg och dal. Medgif att deri ligger någon poesi. Bakom honom i skogen ligger björnen fallen, det var hans enda fiende. Med skidorna fastbundna på sina fötter och den jernskodda stafven i sin hand, är han herre här. Och i norrskenets brand, uti fjellens larm talar hans Jumal, hans Gud, mäktiga ord till hans själ. Kan man väl undra på, att han älskar sitt lif, att han föraktar iandtlifvets stilla njutningar och finner sin lust i fjellens romantiska äfventyr ? Popularitetsjägaren på det hala. Den köld som under förl. manad varit utbredd ötver en stor del af Europa, bar förskaftat Parisarne nöjet at skridskoåkning. Sjön i Boulogner-skogen har varit talrikt besökt af både skridskolöpare och personer som låta skjutsa sig på slädar samt af åskådare. En dag infann sig äfven kejsaren der. Han kom i ett enkelt equipage, draget at tvenne hästar, samt utan att vara åtföljd af någon eskort. Han steg ned från vagnen samt spände på sig skridskor och började gå. Snart blef han igenkänd af några män som buro bluser, och hvilka uppstämde ett lifligt rop: ,Kejsaren är här; vive Vempercur. Ropet ådrog sig upp: märksamhet och ett allmänt jubel utbröt. Kejsaren fortfor med skridskoåkningen, uppenbarligen förnöjd öfver det entusiastiska emottagande han rönte. Folket tycktes betrakta det som en stor artighet af kejsaren, att han sålunda utan något följe blandade sig ibland det. Då kejsaren såg ett barn, som i en skjut-släde framdrefs af barnets sköterska, intog kejsaren barnflickans plats och motionerade den lilla. Sedan han roat sig sålunda omkring en och en half timma, mera lik en skolgosse än en kejsare, begaf han sig bort derifrån lika så obemärkt som han kommit. Bland de skridskoåkande befunno sig äfven flera damer. ——— ——————————————rr————————— —.—rn Le