leda till den förmodan att barnet, vi talade om, icke skulle vara dödt. — Förlåt, genmälte markisen, jag har ännu icke slutat. För två år sedan voro jag och vicomten ombord på Belle-Poule. Vi hade utfört ett regeringsuppdrag i Indiska oeeanen och styrde kosan mot Ile de Francec, då vi på höjden af Ceylon träffades af en häftig storm. Vi kämpade i fem dagar mot densamma; den sjette dagen blef vädret ändtligen vackert och vi voro utom all fara, då vi i lä om oss blefvo varse ett fartyg, som gaf nödsignaler. Det var ett kofferdiskepp, som lidit så mycket af stormens raseri, att det var nära att sjunka. Vi skyndade till dess hjelp. Vicomten och jag förde befälet öfver de slupar, som sattes ut. Vi insågo genast, att skeppet ej kunde räddas, hvarföre vi grepo oss an med att flytta passagerarne, besättningen och den dyrbarare delen af lasten ombord på Belle Poule. Bland passagerarne fanns ett fruntimmer, som under ovädret blifvit illa slaget af en stång, hvilken träffat henne för bröstet. Vi lemnade den olyckliga åt vår skeppsläkare och visste ej hvem hon var, då en matros vid hennes åsyn plötsligen utstötte ctt rop af förvåning. — Ah, sade han, Madone från Brest! Detta namn var för välbekant för alla sjö