folkrikare och bättre belägna enropeiska nationernas snabba framåtskridande. En sträng nödvändighet har drifvit England till att tvenne gånger under tvenne århundraden gifva Danmarks krona och folk blott alltför giltiga skäl till klagan och ett alltför ärofullt tillfälle att utveckla en fruktlös tapperhet, och vi äro derlföre ännu mera förpligtade att visa oss rättvisa och högsinta mot ett folk, hvars blod rinner i våra ådror, och hvars språk och institutioner haft en så väsentlig inverkan på våra egna. Det förefinnes utom tvifvel en stark nationel antipati mellan den tyska och de skandinaviska nationerna. Den omätliga flit och forskning, hvarmed Tyskland kasta så mycket ljus öfver hvarje annat föremål för menskligt veta, ha mycket litet eller knipslugt begagnats, hvad beträffar belysningen af Skandinaviens historia och forntid. Det djupsinniga Tyskland, som annars tränger till botten med allt möjligt, har nöjt sis med att slösa sin inspiration på dikter och legender, hvilka synbarligen endast äro öfversättningar och imitationer i andra hand efter deras stora skandinaviska förebilder. Men olyckligtvis har kriget ej inskränkt sig till litteraturens område. Danmarks krona är nog olycklig, att ega tvenne tyska hertigdömen, Holstein och Lauenburg, för hvilkas skull hon är medlem af tyska förbundet. Hon eger ätven Slesvig, ett hertigdöme, hvilket hörer henne sjelf till, men hvari finnes en blandning af tyskt blod. Det skulle hafva varit väl för alla lemmarne i denna mycket invecklade och mycket ofria kropp, om de blifvit regerade med samma billighet och måtta, som de tvenre tyska län, hvilka äro förenade med Danmark. Ar 1848 erhöllo dessa en föorfattning af liberal karakter, en författning, som var fullkomligt tillfredsställande för Danmark, men hvilken de nekude att mottaga, emedan de, liksom de sydliga staterna i Nordamerika, fått i sitt hufvud, att ingenting annat än fullständig söndring och skiljsmessa skulle tillfredsställa deras rättmätiga fordringar. De grepo till vapen, men med utomordentligt ringa lycka, och det var endast genom Preussens bistånd i spetsen för en tysk här, som Danmark blef tvunget att sluta fred. Konungen underkufvade sina upproriska undersåter, och förlänade dem derpå åter en författning, hviken det tyska förbundet fann utvägar att kullkasta. För ögonblicket fordrar Tyskland, att Holstein skall, tills en ny författning kan komma till stånd, förses med ett sjelfständigt veto i alla angelägenheter, såväl på det gemensamma som särskilta området. Danmark vägrar helt naturlig att uppfylla denna fordran och hotas till följe deraf utaf Tyskland med en militärisk ockupation, hvilken skulle ha för ändamål, att aftvinga konungen af Danmark att gifva de tyska undersåterna rättighet att i skolorna undervisa i deras eget språk och dertill på ett sätt, som öfverensstämmer med tyska förbundets önskningar. Vi måste förklara, att vi ej kunna se detta beteende utan en stark känsla af icke allenast dess orättvisa, utan äfven dess inkonseqvens. Hade Holsteins och Slesvigs tyska innevånare varit en tysk makts undersåter, skulle det icke finnas något slags tyranni i politiskt, kommersielt och kyrkligt afseende, som de ej varit underkastade så ostraffadt som möjligt. De skulle haft en sådan polis som den preussiska, ett konkordat sådant som det österrikiska, en sådan monark som kurfursten af Hessen, en minister som Hassenpflug, och ett enigt och sentimentalt Tyskland skulle utan ens en suck af medlidande ha låtit dem bära sina lidanden, så godt de kunnat. Eller, om de utgjort en rent tysk stam, hvars land blitvit ocknuperadt till trots af en högtidlig europeisk ofverenskommelse, såsom det skett med den sydliga stranden at Genfersjön, eller om de varit en tysk provins, hvilken uppslukats af ett måktigt rike, såsom Elsas, då skulle förbundet ha rådt dem att med tålamod bära sitt öde, ty från forbundet hade de intet att vänta. Men undersåter af en liten skandinavisk monarki, som endast kan uppstalla få trupper och blott förmår göra förbundsarmeen ett visserligen ärofullt men icke långvarigt motstånd, — ett folk, hvars klagomål ej äro verkliga, såsom den tyska nationens egna, atan af en rent sentimental, genealogisk och etymologisk nator, — ett sådant folk är ett oemotståndligt lockbete för de praktiska statsmän, hvilka leda förbundets råd, och i en sådan sak bli de ej allenast modiga, utan verkliga Don Quixoter. Samma förbund, som ej vill gå i krig af anledningar, hvilka skulle sätta hvarje annat europeiskt land i ljusan åga, är redo att utgjuta strömmar af blod ch förslöga millioner Nennincar na an cal Ir mA mm mm mA mA