var det, som gaf mig vin och tröst? ... Jo, d Herbois och de Renneville . . . och frisk blef jag ... men deras vänskap glömmer jag aldrig. Och skulle någon komma och vilja skamfila mina båda smäckra löjtnanter, då skall jag visa bonom vintervägen . .. Mahurecs ögon flammade. Han höjde med frustande näsborrar sina stora knytnäfvar och vred dem i luften med en kraft, som en herkules ex professo skulle ha afundats. Hr de Suffren betraktade matrosen, men när han sedan vände bort blickarne, mötte de hela hopen af hofmän och betjenter, som hvimlade på gården. Dessa kunde ej återhålla några utrop af förvåning och förakt, framkallade af hans visade förtrolighet med en simpel matros. De Suffren besvarade dem blott med ett föraktfullt leende och en högdragen blick, samt kände sig blott ännu mera hugad att fortsätta samtalet. I Mahurecs närvaro glömde han hofvet, slottet, och förflyttade sig genom tanken midtibland dessa sjömän, hvilka han så mycket älskade. (Forts.)