Un EM ALLA RR RASAR MER mig dina bekymmer, och om din amiral kan göra någonting för dig, så skall han nog minnas, att han har trenne skulder att betala. Då han sedan såg Mahurec stå alldeles orörlig och obeslutsam, fortfor han, i det han gaf honom ett duktigt slag på axeln: — Kom! — Kör i vind! sade Mahuree, hvars ansigte uttryckte den mest komiska glädje och tillgifvenhet, ni kollrar bort mig med all er godhet, min amiral. Se bara, saltvattnet stänker mig upp i synen. Och den stackars matrosen torkade sina fuktiga ögon med mössan; amiralen betraktade honom leende. — Låt höra nu, hvad du har på hjertat, sade de Suffren och satte sig i gång. — Först och främst, började Mahurec, torde ni kanske minnas, att, för tio år sedan då herr dHerbois och de Renneville, mina löjtnanter, I gingo in vid flottan, det var jag, som började deras uppfostran, ifrån det de ej kunde skilja mellan en ankarketting och ett fallrep, tills de nu äro de säkraste navigatörer. — Jag vet nog det; vidare? — De voro ock sedan den stunden alltic så goda emot mig. Och när jag höll på at stryka med i gula febern, när ingen af min: kamrater mera vågade gå intill min koj — hven !