— ver --. Hvad! det är således icke gyckel, min amiral? inföll sjömannen och spärrade upp sina små, lifliga ögon. Ni vill, att jag med er kryssar midt bland all denna grannlåt, som finnes här? ... Jag, en fattig sate få gå bredvid er? — Du vågade ju nyss tala till mig, sade de Suffren. — Ah! genmälte sjömannen, då befann ni er, min amiral, i er förgylda låda och jag stod på marken, det var helt naturligt; men nu stå vi på samma däck. — När du i San-Jago dödade engelsmannen, som var nära att klyfva min hufvudskål, var du före mig, sade amiralen med allvarlig och lätt upprörd stämma; när du i Sadrus midt bröstet mottog pikstöten, som var ämnad åt mig var du äfven före mig; slutligen, i Trinquemale, stod du vid min sida, när du dödade de båda officerarne, som på en gång anföllo mig. Hvar: före fruktar du nu för att gå i jemnbredd mec mig ? — För tusan, min amiral, svarade Mahu rec stammande, derborta slogs man med engels: män och nära intill er var bästa platsen, mel här . . . midtibland alla dessa förnäma... fruk tar jag att kläderna ..— Gör hvad jag säger! afbröt hr de Suf ren tvärt; och om någon skulle våga le, så tillhö det mig ensam att svara. Kom matros ; berätt