nan blickade med gladt hopp mot framtiden ki ned anledning af det fattade beslutet om in0! rättandet af Göteborgs Museum. Förteckningen å de gåfvor, som under årets lopp kom-H mit Naturhistoriska Museum till godo, skulle ejls blott införas i stadens tidningar utansäfven ilg samhällets handlingar. cs er Nu var det nekrologernas tur, hvilka af gammalt spelat hufvudrollen på samhällets högtidsdagar. Sekreteraren upprepade hvad li han derom yttrat nästföregående högtidsdag, neml. att han, i olikhet med sina närmastel föregångare, icke ansåg sig böra lemna fulla ständiga lefnadsteckningar utan endast fram-5 hålla de vigtigaste dragen i de aflidne ledamöternas karakterer och lif. Uppgiften fullgjordes på detta klara, lediga och koncisa sätt, som är sällspordt i våra dagar, då förkärleken för det klingande leder så väl talare som författare in på så många afvägar. Af de sju ledamöter, som samhället förlorat under det förflutna året voro icke mindre än fem läkare. Det såg ut som om döden riktat en kraftyttring mot dem som så ofta lyckats hejda dess härjningar. Af dessa l. läkare tillhörde tvenne, Schönbeck och Jedeur, detta borgerliga samhälle, der de länge varit lyckliga utöfvare af sin vetenskap och förvärfvat talrika vänner. Så, gjorde äfven lektor Hagberg, den ädle ungdomsläraren, eom under ett anspråkslöst yttre lförborgade så mycket värdt aktning och kärlek. Bland de bortgångna intog onekligen Anders Retzius första rummet såsom vetenskapsman. Hans rykte hade icke stannat inom fäderneslandets gränser, utan hade liksom Linnei och Berzelii flugit ut öfver hela verlden. Hvad var det, som gjorde honom så stor? hvilka voro de förnämsta bland de vapen, hvarigenom han eröfrade den plate han innehade. De voro icke den skarpa blicken och snabba uppfattningen, hvilka han väl egde, men dock delade med många andra. De utgjordes af hans ovanliga arbetsförmåga, af hans aldrig svigtande ihärdighet och hans utmärkta ordningssinne. Huru mycket hans verksamhet än togs i anspråk, klagade han aldrig öfver bristande tid. Och dock var hans korrespondens vidsträckt utom det att han var en flitig författare. Han var tillgänglig för de främmande vetenskapsmän, som besökte Stockholm, och använde mycken tid å att sjelf visa dem hufvudstadens samlingar. an var son af prof. And. Johan Retzius. 812 blef han student vid sexton års ålder. År 1820 började han sin medicinska läkare verksamhet och forsatte den fyratio år — d. v. e till sin död vid sextiofyra års ålder Först blef han anställd vid veterinär inrättningen och fyra år derefter vid Carolin: ska Institutet, hvars ordinarie inspektor har blef 1830. Nästan alla Sveriges läkare ha honom haft en vördad lärare och de flest: sakna i honom en bortgångon vän. Det ä väsendtlingen honom som Carolinska Institute har att tacka för sitt anseende. Stort ha hans inflytande varit på den svenska läkarebild ningen. Ty medicinen hvilar dock ytterst p anatomien, och det var han, som gaf de ana tomiska studierna i vårt land större grund lighet och vetenskaplighet. Det är Retziu: hvars bemödande man till stor del har a tacka för att de skandinaviska naturforskare mötena kommit till stånd. Men han var blott vetenskapsman, han var äfven menn skovän. Han var en af Sveriges ifrigast nykterhetsapostlar; och detta var helt n: turligt, då han så ofta haft tillfälle a i de dödas kroppar studera bränvine olyckliga verkningar. Han blef tidigt led mot af Vetenskapsoch Vitterhetssamhälle och detta länder samhället till heder, då d visar att detta ej behöfde någon fingervisnir för att bedömma hvad som bodde inom h nom. Han liknade Linn6e och Berzelius äfv deruti att han ej bildade någon sig värd efterträdare. Regeringen tyckes äfven ha e