MU mm mm I oo oe — zarne rullade på marken under hopens bifalls storm, samt kom in på ministrarnes gård. Men hans visade kraftåtgärd hade ådragi bonom uppmärksamhet af de många betjenter som stodo samlade på gården och hvilka nt skyndade till för att hjelpa posterna. Mabhurec lät icke hejda sig. Såsom en verklig Bretagnare egnar, sänkte han hufvudet och rusade likt en uppretad buffeltjur mot den mur af betjenter, som reste sig i hans väg. Två eller tre af betjenterna föllo till marken, men de andra kastade sig på sjömannen, då i detsamma tumultet stillades af en befallande stämma. — Låt karlen vara! sade den person, hvars nyanlända vagn befann sig sist i filen. Betjenterna aflägsnade sig genast och Mahurec var fri. —Låt vara, amiral! sade han och rätade upp sig, jag skulle nog klappat om junkrarne, att de skulle blifvit tunna som garnstumpar. — Kom hit! afbröt den andre. Mahurec gick med mössan i hand fram till vagnsdörren. Den i vagnen var ej någon annan än den ryktbare amiral de Suffren, som då befann sig i iela glansen af sin ära. Han fäste sin genomträngande blick på MaWurec.