Åh nej, var lugn. Jag vet nog hur jag ska handtera geväret, bara jag får ner det. Det var på en hemmansgård ej långt ifrån Helsingborg som denna dialog fördes. Erik hade varit inne i staden med sin far och der hört omtalas folkbeväpningen. Han hade till och med fått vara närvarande en liten stund vid de vackra öfningarna. Det var ett för honom ovanligt skådespel, som ej blott bländade hans öga och tjuste hans öra, men träffade hans inre. Der vibrerade en sträng, om hvars tillvaro han ej förut haft en aning. Hjertat klappade och kinden brann. Under hemvägen var han fåordig; fadren fick endast enstafviga svar af den annars spiåksamme gossen. Men orsaken var att en id6 hade slagit in i den unges hjerna och han satt och rufvade på hur denna id skulle komma till utförande. Han kunde knappt sofva om natten. Men på morgonen var redan allt i ordning i hans lilla hufvud och föresatsen fattad. Farfars gamla lodbössa föll ändtligen ned från väggen. Tung var hon, men gossen var stark och fast var hans vilja. Och hvad tänker du göra nu? sporde modren, s Om ett par veckor, mor, ska J få svaret. Erik gick. Modren såg honom styra kosan till en af granngårdarna. Vid middagstiden kom ban igen, rödblommig och svettig, men glad in i hjertat. Hvar har du varit, glytt ? frågade fadren. Borta och exserat,, svarade Erik. Fadren log och klappade honom på hufvudet. Ett par veckor förgingo. Hvar morgon. ilade Erik bort, kom igen till middagen, gaf sig knappt tid att kasta i sig maten, ilade ånyo sin kos och var synlig i hemmet först sent på qvällen. En vacker dag, då mor som bäst var sysgelsatt i väfstolen, kom far in i rummet och yttrade: Se ut genom fönstret, min gumma, så får du förklaring på hvad som sysselsatt Erik de här senaste veckorna. I Mor såg ut — och häpnade. På planen utanför gården stod en hel skara af byns gossar, i en prydlig ordning, hvar och en med sitt gevär på axeln. De manövrerade och exercerade med en hållning, en ordning, som var förvånande. Erik hade sin plats på ena flygeln som korpral. Den gamla lodbösan var försvunnen och ett vackert gevär hade trädt i stället. Alla de andra gossarne hade också uya gevär, med blanka pipor och bajonetter, passande för deras ålder och kroppsstyrka. Det hela gaf en vacker anblick. Erik kommenderade. Truppen lade an. Fyr! Gumman hade så när fallit baklänges ur väfstolen, då en verklig salfva dundrade öfver hemmanstaket. Herre jemine! De skjuter med rigtigt krut, tror jag. Ja, och med rigtiga kulor, om det kniper, svarade farsgubben och log. Måltaflan träffa de vid hvarje skott. Jag har sett det många gånger. De inbilla sig att pricken är hufvudet på en ryss. Raska gossar! Ungdomen är landets bopp. Men hur i all verlden, återtog den förbluf-! fade gumman, ha de lärt sig allt detta? Och hur ha de fått gevär? Gevär ha de fått af socknen. Alla åboerna ha salat ihop; och jag med. Och soldaten vår har öfvat in dem. Nu ämna de sig snart till Helsingborg att helsa på kamraterna. I En dag, just under vapenöfningstimman, mar) scherade en tropp af några och tjugu 12—15 åriga bondgossar in i staden. Af den tölpighet och liknöjdhet, som dels verkligen finnes hos en del af allmogen, dels man är så böjd att påbörda den, fanns hos denna lilla krigiska skara ej: ett spår. Det var en verklig lust och glädje ; att se det lif, den kraft, den rörlighet, framför allt den anda, som förenade alla dessa: barn och sammangjöt dem till ett ordnadt och fullständigt! helt. Det var fosterlandskärleken, denna hos dem ännu omedvetna, men djupa och mägtiga känsla, ! som flammade i deras hjertan. Den lilla bataljonen marscherade gata upp och gata ner, följd af