ut och in i det på nedra botten belägna rumme Så arbetade han oupphörligt tills familje I mellan nio och tio samlades vid frukostborde JEfter frukosten inneslöt han sig åter i si studerkammare och kom ut först kl. tolf, d han brukade säga med belåtet utseende: n är jag min egen herre! Var det fult väde Iså arbetade han hela förmiddagen men van lligen red han ut kl. ett; då man öfverens kommit om någon längre utflykt gjorde ha I det redan kl. tio. Genom sitt oafbrutna ar bete på de regniga dagarne bildade han så Isom han brukade uttrycka sig en arbetsspar kassa, som tillät honom att tillbringa mång: tummar af de klara soliga dagarne i det fria Han gick hvarje morgon före frukosten til sitt stall för att fodra sina favorithästar, och en af dessa lät icke någon annan gifva sig foder och tålte icke heller någon annar ryttare. Walter Scott älskade dock sina hundai mer än sina hästar. Han talade till dem så som förnuftiga väsenden, han förherrligade dem i sina romaner, och ännu på senare årer brukade han berätta huru glad han blifvit när han i en bod i Munchen, sett en dosa bjudas ut till salu, på hvars lock Walter Scotts favorithund var afbildad. Endast om söndagen red han icke ut. Han ville att husdjuren också skulle få njuta sabbatshvilan, och han företog dertöre etter gudstjenstens slut med sin familj en promenad i den fria naturen. Middagen intogs i det gröna på ett skuggrikt ställe. Här meddelade han de sina en mängd bibliska lärdomar, som han visste framställa på ett lefvande och gripande sätt. Nästan hela Gamla Testamentet kunde han utantill. Åfven under det han arbetade var han alltid färdig att sysselsätta sig med sina barn, De fingo när som hälst komma in i hans arbetsrum; han var alldrig besvärad al deras joller, och när de midt under hans arbete bådo honom lägga bort pennan och berätta dem en historia, så tog han dem genast upp på knäet, lät dem få höra en saga eller en ballad, kysste dem, innan de återvände till sina lekar och började sitt arbete med friska tag. Af alla Walter Scotts dikter var Sjöfröken, den, som väckte största entusiasm, och gjorde skaldens namn europeiskt. Den utkom i Maj 1810 och den första upplagan af 2050 exemplar — en praktvpplaga, som kostade 2 — såldes på en dag. 20,000 exemplar afsattes under det första året. En af Walter Scotts ungdomsvänner, kapten Ferguson, stod i Portugal på förpost utsatt för iendens eld, när han mottog det nyss utkomna skaldestycket. Han lät genast sitt manskap lägga sig ned på marken, töll sjelt på knä och läste upp den sjette sången, som skildrar drabbningen. Stumma lyssnade sollaterna och afbröto tystnaden endast genom ett högt hurra! när en fransk kula slog ner marken bredvid dem. Men när Europa genjöd af poetens lof, så förnams icke något sådant inom hans familjekrets. Ballantyne,