Anekdoter. En debutante vid operan hade upptändt en hättig låga hos en af Sophie Arnaulds tillbedjare, hvilken eget nog, valde sin fordna älskarinna till förtrogen. Sophie emottog med filosofiskt lugn sin otrogne riddares förtroende och var intresserad att höra huru kärleksaffären avancerade. En dag beklagade han sig öfver förlorade förhoppningar och sade sig vara förtviflad öfver att hos den sköna alltid påträffa en viss Malteser-riddare, som hon tycktes föredra framför honom. En Malteser-riddare! utropade Sophie. ,Ni har i sanning skäl att frukta det tolket... de ha ju fått till uppgift att förjaga de otrogne. — Kompositören till den Stumma m, fl. har aldrig kunnat förmå sig att vara närvarande vid uppförandet af någon af sina operor. ,Om jag hörde något af mina egna opus skulle jag aldrig förmå mig att skrifva en enda not mera, säger han. — Då en opera blifvit, efter några få representationer, förkastad af publiken, beklagade sig kompositören, att man icke gifvit sig tid att uppfatta musiken, och för att antyda att man förkastat något hvars värde man icke kände, begagnade han sig af följande liknelse: Äpplet hade ej ännu bunnit mogna. ,Detta har dock ej hindrat det att falla, svarade man. — Man talade om en dame i hvars hus man på det grymmaste förtalade alla menniskor, .Förvåna er ej deröfver, inföll Augustine Brohan. ,Man äter der så dåligt, att man skulle dö af hunger om man ej åt litet på sin nästa. — Då Ludvig d. 14:de utkom från teatern etter att ha bevistat representationen af Berenice mötte han sin förste litmedikus och sade skrattande: ,Jag höll nyss på att skicka efter dig för att bedja dig bjelpa en prinsessa som ville dö men icke visste hur hon skulle bära sig åt. — Man frågade Crebillon, efter uppförandet af hans Atree, hvarför han egnat sig åt den diaboliska genren. Jag hade intet val, svarade han: , Corneille hade redan tagit himlen, Racine jorden och mig återstod intet annat än helvetet. — Ni betraktar de tvenne rynkorna, som misspryda mina kinder, sade en afton mademoiselle D jazet ,och inbillar er att de äro ålderdomstecken; men ni misstar er, de hafva kommit deraf, att jag skrattat åt allting. (Affischen.)