det lyckligaste i verlden, och Konung Barkuf är den mest älskade bland monarker. Detta är icke i Babadeks och hofmännens smak de konspirera emot den hederlige Barkuf och inlåta sig i underhandlingar med Afghanerna om att öfverlemna staden åt dem. De försöka också att förgifta Barkuf, men sammansvärjningen upptäckes af Dschailun, som underrättar Halma derom, Hon utnämner Sacb till guvernör i seraljen och ertappar de sammansvurna på bar gerning i försöket att förgifta det vatten som Barkuf skall dricka. Barkuf dömer dem till döden men benådar dem emot att Perizades äktenskap med Sacb upplöses, Saeb åtföljd af Barkuf går uu med besättningen 1 staden emot Afghanerna, som anrycka mot Lahore. Barkuf stupar men som segervinnare. Mogul återkommer nu till Lahore, erfar hvad som tilldragit sig och öfverlåter åt Halma att utse Barkufs efterträdare. Hon väljer naturligtvis Saeb till sin och Lahores herre. Offenbach excellerar som bekant i buffamusik, och nu anförda libretto har gifvit honom godt tillfälle att skrifva ett partitur, som är värdigt dess föregångare. De Orientaliska kostymerna och sederna, som blifvit införda i stycket, äro tacksamma för denna genre och föranleda högst komiska situationer och pikanta kontraster. Parisertidningarne omnämna med loford en mängd sångstycken ur den nya operan. BL a. anföres en högst löjlig chör, som är anordnad på samma sätt som vissa Italienska komiska balletter, der aktörerne så väl som corps de ballet göra alla samma gester och miner på en gång, lyfta eller sänka armarna på en gång, vända ut och in på ögonen, småle, sucka och gråta alla på samma sätt, som lika många polichineler efter dragtråd. -— Hunden, som spelar Barkufs role, berömmes såsom hafvande skött sin rol mycket val; han visar sig nemligen icke blott på scenen, utan har äfven åtskilliga partier för skällande, hvilka gjorde en ytterst befängd effekt. Han blef emellertid icke inropad med de öfriga, anmärkes det. (S.-P.) —