har komponerat en opera som kommer att derstädes uppföras. Hvarjehanda. Aristokratisk kalligrafi. Engelska statsmännen i våra dagar utmärka sig i allmänhet genom en vacker handstil. Lord Derbys är lika elegant som tydlig. Hans son, lord Stanley, skrifver lika läsligt som om man läste cicerotyper; stilen är likväl ingenting mindre än elegant. En förträfflig handstil utmärker hertigen af Newcastle; hans bokstäfver äro långa, välformade och mycket tydliga. Lord John Russells stil är lik kolonialministerns, men mindre, Lord Palmerstons stil är fri, lätt och tydlig. Luftseglaren prof. Steiner blef i början af Augusti månad förra året under en luftseglats vittne till det sällsynta skådespelet att solen tvenne gånger gick ned intör honom. Första gången inträffade det vid Michigansjön, under det hans ballong sänkte sig; derefter började han att stiga mycket hastigt och nådde snart en sådan höjd, att solen tycktes stiga upp ur hafvet i vester och det dröjde icke länge förr än han åter bestrålades af hennes fulla glans. Derpå sänkte sig balongen och solen gick ned i vågorna för andra gången. Efter hans berättelse var solens skenbara andra uppgång ett af de praktfullaste skådespel han någonsin i sitt lif bevittnat. Affärerna gå framför allt! En vigsel skulle nyligen försiggå i NewYork; hela sällskapet var redan samladt och man afvaktade endast prestens ankomst då ett bud ötverlemnade ett bref till brudgummen. llan genomläste detsamma hastigt och utropande: ,för tusan, vände han sig till sin brud, bad henne ursäkta att han för ett ögonblick aflägsnade sig, och kilade på dörren. Snart derefter ankom presten, men en timma förflöt och ännu var ej brudgummen återkommen; — ännu en timma, och bruden började få krampattacker, presten att gäspa och gästerna att blifva misslynta. Ändtligen sent på aftonen kommer brudgummen instormande och berättade för den förvånade och väntande samlingen, att som brefvet underrättade honom om att en af hans bekanta, hvilken han lånat en mindre summa penningar, ämnade resa till Philadelphia utan att betala sin skuld, hade han löpt ner till Jersey City för att hejda gäldenären. Denne var dock redan afrest med bantåget och han hade derföre med nästa tåg följt efter, påträffat rymlingen vid en mellanstation och tvingat honom att betala sin skuld. — Efter att ha visat åtskilliga sura miner förlät honom slutligen bruden och vigseln förrättades nu utan vidare hinder. En Hund-Opera. Offenbachs nya länge väntade opera , Barkuf, som nyligen uppförts för första gången (på ,,L Opera Comique), har rönt mycket bifall. Texten är skrifven af Hrr Seribe och Boisseaux och är af följande innehåll: Konungen af Lahore är död; folket har gjort uppror, i spetsen för revolten står den unge Dschailun, den sköna apelsinförsäljerskan Balkis älskare och broder till Halma, den för sin sköna röst utmärktaträdgårdsflickan. Dschailun har vanvördigt nog kastat appelsiner i ansigtet på stormunskänken Babadek. Under det revolten är i full fart anländer Stora Mogul, Indiens beherrskare och lydkonungarnes i Lahore länsherre, i spetsen för sin arm6e. Han kufvar revolten, och förbittrad på befolkningen ger han Lahore en hund till Konung, utnämner Babadek till hans storvizir, lemnar besättning i staden och afmarscherar med sina trupper. Staden är i stor bestörtning, men Halma gläder sig, hon har i chefen för ett regemente igenkänt sin barndomsvän, den unge Saeb, som gjort lycka vid Moguls hof; och äfven den nye konungen Barkuf är en bekant, han är född på hennes faders gård. Barkuf är en mycket argsint herrskare, han finner ett nöje i att bita sin storvizir Babadek så väl som alla som närma sig honom. Babadek, som är tungen att låta sig bitas för att icke blifva spetsad, erfar med glädje att Halma känner Barkuf och förstår att göra sig åtlydd af honom; han utnämner henne till Hans Maj:ts tolk och sekreterare utfärdande hans befallningar. Numera är det Halma som regerar. Hon börjar med att låta Barkuf benåda Dschailun och de öfriga anförarna iupproret. Babadek begär hans bifall till vizirens dotter Perizades giftermål. Halma samtycker, tillåtelsen utfärdas, och giftermålet firas i moskeen. Hon återkommer med sin gemål, det är Sacb. Perizade är icke i sin första ungdom och ful; Saeb har tagit henne derföre att Babadek funnit papper, som komprometterade den unge mannens fader, och Saeb hade att välja emellan giftermålet och sin faders död. Han bestämde sig för det förra. Men Saeb kan icke få föra sin gemål ur seraljen utan Konungens samtycke; detta begäres, Barkuf svarar med ett våldsamt skällande som Halma tolkar med nej, nej, nej; Babadek och Perizade äro ursinniga, men Saeb är förtjust. Tack vare Halma är emellertid folket i Lahore