Anekdoter. — Åtta dagar efter det en parlamentsorder förbjudit Tartuffes uppförande gaf man på ltalienska komedien en ganska slipprig farce, kallad Scaramouche ermite. Konungen, som bevistat spektaklet, sade vid utgåendet till den store Conde: Jag undrar hvarför de som skandaliseras så mycket af Moligres komedi, icke hafva något att anmärka mot Italienarnes? ,Sire, svarade Conde, ,skälet är, att Italienarne i sin pjes endast smäda Gud, men Mulicre smädade skenheliga. — På teatern i Melun skulle gifvas La femme å deux maris. Pjesen var redan börjad — tant bien que mal — då -den artist som åtagit sig rolen aj den olyckliga makans blinde fader, plötsligt sjuknade och var ur stånd att fortsätta. Regissören måste då efter de trenne öfliga bugningarne, tillkännagifva olyckan. Men publiken — hallstarrig såsom alltid i småstäder — ville ej antaga någon ursäkt, utan fordrade envist att pjesen skulle fortsättas. Hvad var att göra. I vanliga fall hade man låtit rolen läsas af någon annan — men här hade det sig litet kinkigt; — en blind som läser — det skulle ju förtaga all illusion. Emellertid framställdes förslaget och publiken antog det. Den improviserade blinde träder in, ledd af en tjenare och läsande utan glasögon. Det gick temligen bra en stund tills en ny olycka inträffade. En sida var borta i manuskriptet och just i det afgörande ögonblicket stod den stackars aktören der, helt handfallen, utan ett ord att säga. Publiken blef otålig och redan hördes hvisslingar. Bragt i förtviflan begynner den stackars blinde svara på måfå och reda sig så godt han förmår med improviserade enstafviga repliker. Slutligen å. terstår blott ännu ett inpass att göra då han, förlorade hufvudet, och oförmärkt infallande i en af sina gamla roler, utropar: ,Skall jag tro mina ögonl Publiken brast i gapskratt hvarefter hvisslingarne började på nytt. Den stackars aktören, besegrad af stormen, steg då fram på avantscenen och helsade publiken med en djup bugning i det han sade: .Det sägs, mitt herrskap, att ingen döf är så objelplig, som den hvilken icke vill höra; men jag påstår att ingen blind är så ohbjelplig, som den hvilken har sin syn i behåll. (Affischen.)