en sådan anstöt åt bomullsproduktionen att historien icke har att uppvisa något annat likartadt faktum. Under det att bomullsexporten från Förenta Staterna år 1793, fyra år efter unionsförfattningens antagande, utgjorde endast 500 Ib. hade den redan år 1800 stigit till 18,000,000 Ib. Före denna uppfinning beräknades värdet af Förenta Staternas årliga bomullsskörd till omkring 50,000 f; nu utgör den mer än 40,000,000 2. Denna tiltagande bomullsproduktion förhöjde utomordentligt negrernas värde, emedan inga andra än sådana slafvar kunde förmås till det svåra och osunda arbetet å bomullsplantagerna. Det ekonomiska intresse, som rättskänslan och filantropien i afseende å en slafemancipation hade att strida emot, blef derigenom betydligen förökadt. Men det var icke nog dermed; det.a förhållande framkallade ett starkt intresse för icke blott slatveriets bibehållande, utan ätven för dess utbredande. Ty bomullsodlingen fordrar ny jord och då den redan begagnade jorden utmattats skulle slafvarne åter falla i värde, ifall icke bomullsodlingen skulle utbreda sig till nya ouppodlade trakter och de förra bomullsodlande slafstaternas der finge söka en afsättning för sina slafvar som icke mera hade värde hemma. Det är derföre som det genom den tilltagande bomullsodlingen väckta ekonomiska slafintresset visat sig icke blott i ett intresse i att bibehålla detsamma utan äfven i ett sådant att få det vidare utbredt. För detta intresse hafva slafstaterna gifvit vika och hafva derföre inom unionen gjort det till sitt mål att arbeta icke allenast på slafveriets betryggande utan på dess äfven utbredande inom alla territorier och nya stater; och för att icke i sina diskussioner stöda sig på det blotta nakna intresset antogo de till grundsats den af Calhoun uppställda åsigten, att slafveriet icke vore något orättvist eller onaturligt, utan tvertom det för negerracen enda möjliga och mest passande tillståndet. Emot denna af intresset ledda åsigt togo de fria staternas innebyggare parti, ledda af sin rättskänsla, samt ställde upp som mål för sig att åtminstone söka att förhindra slafveriets utbredande och införande inom nya i unionen inträdande stater. De yrkade dertöre på att ingen person skulle betraktas som slaf så snart han komme inom en fristat samt framför allt att intet slafveri skulle få införas i territorierna och de nya staterna. — Den första allvarligare strid med hvarandra, som dessa partier råkade i, var vid den nya staten Missouris upptagande i Unionen, om den antingen skulle blifva fristat eller slafstat. Denna strid räckte i nära tre år och slutade med en kompromiss emellan begge partierna, å antislaveristernas sida en uppotfring af en princip, å slatveriets sida en obetydlig uppoffring at intresse, hvarigenom de å ömse sidor ingingo på den under namn af Missourikompromissen kända lagen, att alla nya stater som skulle bilda sig norr om den parallelcirkel, hvars latitud är 369 30, eller den s. k: Masons och Dixons linie skulle blifva tristater och alla söder om densamma slatstater. Då Förenta staterna efter kriget med Mexico genom fördraget i Guadelupe Hidalgo hade förökat sitt område med Californien och Nya Mexico förnyades striden åter med anledning af den ställning man skulle ålägga dessa territorier i detta afseende. Under Taylors presidentskap hade motståndarne mot slafveriets utbredning några fördelar i sin ställning, men de förlorade den genom Taylors död, och en ny kompromiss angående de nyvunna länderna slöts år 1850. Den har sedan efterföljts af Kansas-Nebraskatraktaten samt nu senast af antislaveristernas seger vid presidentvalet och slafstaternas försök att skilja sig bort från Unionen. Det återstår att se om detta ar deras verkliga allvar eller om de ärna begagna sig af sitt utträdande ur densamma endast för att derigenom erhålla en krompomiss efter sin onskan.