ANDCKUOOLer. — Augustine Brohan utropade, då hon hörde sägas att hennes kamrat Plessis gift sig med M. Arnanvld: .Det är omöjligt; de äro ej gifta! Man bedyrade henne att akten var bekräftad både inför lagkarl och prest. Tig! saue hon ,jag tror det i alla fall icke, förrän jag en dag får läsa skiljobretvet. (Affischen). — Lätt på foten! En ung man, med titel af kammarjunkare och på sin tid känd såsom en af bufvudstadens narraktigaste sprättar, var en afton bortbjuden på en supE. Gatorna voro då som nu betäckta med en förfärlig massa smuts, som troligen ingen annan hufvudstad i verlden kan visa maken till, och hvilken kunnat gifva sprätten anledning att skaffa sig ett åkdon, men icke destomindre beslöt han att promenera till fots. Då han kom in i salongen vände han sig till en grupp herrar och sade med den mest söta och läspande ton: ,,Sen, mina herrar, trots dessa sataniska gator har jag ändå gått så nått, att man icke skall upptäcka en enda smutsfläck på mina stöflar. En gammal professor, som händelsevis stod honom närmast, svarade helt lugnt: ,,Det kommer sig deraf, att herr kammarjunkarens specifika vigt är lättare än smutsen. — Herre och Dräng. Petter du, sade en välmående prost till sin dräng, ,,det går aldrig väl för dig; har du nu inte varit åstad och druckit igen? — Tar vördig prosten då aldrig en droppa sjelf ? frågade drängen, — ,,Jo visst, medgaf den värdige själasörjaren, ,, men det måtte väl vara någon skilnad mellan mig och dig? — Visserligen sannt, sade Petter; men kan vördig prosten säga mig hvarför gatorna i Jerusalem voro så rena? — Nej. — Jo, ser vördig prosten, det var derför att hvar och en derstädes sopade rent för sin egen dörr. esse ———— RR RR oe