Hon vände sig derpå till hälften om mot mig. — Låonard, sade hon, vänta med er historia tills i morgon; för tillfället får herr Lenoir åtaga sig att berätta en. Polislöjtnanten infördes genast. -Har ni någonting att berätta, frågade drottningen med ett bortskämdt barns nyfikenhet. — Ja, ers Maj:t, svarade herr Lenoir. -Något roligt? — Ej särdeles. — Uppskakande då? — Ytterligt uppskakande öch hemlighetsfullt. Det är början af en berättelse, åt hvilken lagen ännu ej hunnit förskaffa en epilog, men som med Guds hjelp snart skall få ett slut. — Är den lång? — Temligen lång, ers Maj:t. — Nå, tag då en taburett och sätt er, herr Lenoir. Gör mig fort bekant med första akterna af ert dramal —En taburett, stammade herr Lenoir, förvånad och flat öfver den stora heder, som vederfors honom. . — Ja! ja! sade drottningen; sätt er, jag vill det! Ni vet att jag lefver i dödlig fiendskap med Hennes Maj:t Etiketten ; således . Polislöjtnanten tog den stol, som kammarfrun erbjöd honom,