Litteratur. Fänrik Ståls sägner. En samling sånger af Johan Ludvig Runeberg. II. Örebro, 1860. Det är en allmänt erkänd sak, att vår svenska allmänhet aldrig, om icke möjligen då Tegners Frithiof utkom, med sådan spänning afvaktat utgifvandet af något skaldiskt alster, som sistförflutna jul, då man trängdes i boklådorna, för att efterhöra om andra delen af Fänrik Ståls sägner ännu anländt. Slutligen kom den efterlängtade boken och hvar och en fördjupade sig i läsningen deraf, och man kom i denna sinnesstämning, som tydligare än annat bevisar, att skalden anslagit rätta toner; man blickade frimodigt framåt med Soldat gossen och tänkte inom sig, under det bröstet häfdes af stridslust: Och letver jag, tills jag blir stor och fyller femton år, Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går. Der kulor hvina tätast då, Der skall man finna mig också, Der vill jag ock försöka på I mina fäders spår; man var alldeles närvarande sjelf i Lotta Svärds marketentaretält, som alltid låg så nära intill elden, att Om någon tröttnat i rök och eld, Eller fått sig ett ädelt sår, Så ville hon ha sin butik så ställd, Att ban nådde en styrketår ; man såg, hur Lotta qväste en stortalig men feg soldat med dessa ord bland andra: eDet är väl jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, Men hur stridde i dag här du. I mitt tält der satt du försagd och vek Och qved att du sårad var. Nu bär du rosor, då var du blek, Och såret, hvar finns det, hvar? Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Se! detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog. Och hade du skatter din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son. och man kunde ej låta bli att i tankarne lyfta på hatten för den raska, den stränga men äfven varmhjertade madamen, som såg sgina gossar till godo, men snäste dem, som buro uniformen men ej egde modet; Ty en perla var hon på krigets stråt, Och en äkta perla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. man knäppte ofrivilligt ihop händerna med Gamle Lode, som aldrig kommenderade ett marsch framåt mot fienden, Innan Fadervår var läset Och välsignelsen till slut. och man kunde ej neka, att gubben Lode var en man af den goda skolan, den der såg mindre efter om alla knapparne i fracken voro finskurade och denna hopknäppt efter reglementet, än efter gryet hos sina barn; man hade den gamle alldeles lifslefvande framför sig, som städse fann sig främmande, då det gällde att gå klädd till parad, men Höll han öfning deremellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red framför skocken, Eja! det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Den förstod man sig uppå. Mest dock hyllade vi oss till von Törne. Vi kunde ej låta bli att med varmt hjerta, om ock med ett lätt smålöje på läpparne se denne fr RR Se —äkta Finne, En gammal, knotig björk med masur inne, och höra honom Sr en orda utan ända Om detta land, det bästa rakt som fanns,