skada mig . Engeln och barnet. En vacker sommardag vandrade med tårar på den späda kinden en liten flicka utåt vägen som ledde från byskolan. Lärarens ord: att Gud af enhvar fordrar goda gerningar, framställde sig oupphörligt för hennes själ. Ack, hon var ju helt fattig den lilla och i sin oskuld så öfvertygad att hon ej förmådde göra någon det minstä godt — icke ens åt en stackars dufva eller ett lam! Hur kunde, då den gode Guden älska heune? — ,,Hvad glädje har Herren af mig?, — tänkte hon -— Ingen, ingen! Och åter började tårarna rinna, och nya suckar häfde hennes bröst . . På det ingen skulle sc de förgråtna ögonen tog hon en omväg öfver ängen och kom snart till en vild törnrosbuske som tynade af på den förtorkade marken. Det hade på länge icke regnat en enda droppa: de fina bladen syntes helt bleka, och de små, röda rosorna nedböjde redan sina vissnade kalkar. Det gjorde flickan så ondt i hjertat att veta rosorna dö bort, och aftorkande sina tårar skyndade hon till en förbiflytande liten bäck och hemtade vatten i de små händerna, och med vattnet begjöt hon den torra busken och såg att rosorna så småningom började ånyo lifvags och dofta. ,,Bäckens lilla silfvervåg har åstadkommit detta -— har kunnat göra godt! suckade hon då; ty på sin egen godhet tänkte liten oskuld ej det minsta. När flickan sedermera fortsatte vägen utmed den slingrande bäcken, hvilkens små böljor under glädtigt sorl hoppade utför ängens sluttningar, närmade hon sig ett ställe der en stor sten hindrade de förras fria lopp. Icke kunde hon se dem så alldeles beröfvade sin glädje! Också sprang hon genast med sina bara fötter uti vattnet och vältrade undan den tunga stenen; och ånyo flöt bäcken lika glädtig som förut, och de små böljorna höjde liksom ett sakta jubel mot sin befrierska. Och åter vandrade den lilla framåt och närmade sig hemmet alltmer; och ännu såsom hitills oroade det henne oupphörligt att ej kunna göra någon godt. Och under det så hennes fot beträdde bygatan bemärkte hon inom en inhägnad trädgårdstäppa ett litet sjukt barn, nedlagdt på gräsplanen af dess moder, som gått till slotterarbetet. Väl hade det sjuka barnet till leksak en liten väderqvarn af tunna pörtstickor, men det fällde ändå så bittra tårar der det vände sitt lilla, bleka anlete emot de gula ringblomstren; ty icke rörde sig qvarnens små vingar då ingen enda fläckt nådde dem under de lummiga träden. Öfver den låga inhägnaden ilade då flickan, knäböjde framför barnet och blåste af alla krafter på qvarnens lätta vingar tills de kretsade omkring i luften mot lilla sjuklingen, som utsträckte de små händerna och log. Först sedan barnet tillräckligt fröjdats åt sin leksak och af trötthet inslumrade, begaf sig flickan plågad af hunger slutligen mot hemmet och inträdde i stjuffaderns koja. Ack, hvem frågade der stort efter den lilla! Efter någon tid rasade en härjande farsot i nejden: hvarje afton hördes grafklockan ljuda i byn; omsider nådde smittan den torftiga kojan, och med dödens färg på sina kinder hvilade äfven snart den goda flickan på plågornas bädd. Då läto den lilla bäckens kristallklara böljor sig sakta leda till den undangömda stugan, begjöto flickans tinning och skänkte henne en mild, en läskande dryck. De halfbrustna ögonen blickade åter upp; det klara vattnets lifvande droppar hade svalkat det heta blodet och hviskade nu: Detta sker dig af tacksamhet för det goda du gjort oss! Genom det öppnade fönstret närmade sig derefter en stilla fläkt, berörde den lilla sjukas panna och kind, och lättade med sin friska lifsluft det tyngda bröstet. Och hjertat började åpyo att slå; men fläkten sade: Jag återger dig den anda du offrat åt det sjuka barnets glädje! Och då log lilla flickan af onämnbar sällhet; och medan hon så log, såg hon en engel vid sin hufvudgärd med friska, doftande rosor i handen. Och engeln strödde dem sakta kring hennes dödsbleka kinder; och rosorna gåfvo dessa den förlorade rodnaden åter och hviskade: Tack för det goda, du gjort åt hvarenda af oss!,, Men engeln kysste flickan på öga och mun! och hon uppstod omsider till ett skönt, ett kraftigare lif. Och han sade till henne: ,,Så medför det rätta sin egen belöning -— du har gjort godt efter all din ringa förmåga, vare derföre också din sällhet fullkomlig liksom din seger! (B.)