dag fungera som fader till en yngre officer på dennes bröllop och det var vid sådana tillfällen hans sed, att gifva den sista ungkarlsmiddagen åt brudgummen och dennes manliga arhöriga och närmaste vänner, till hvilken kategori Wilh. v. Braun händelsevis råkade denna gång höra. Inbjudningen väckte imedlertid inom Brauns dagliga krets en icke liten sensation, några mera hetsiga bland hans vänner ville till och med förmå honom, att begagna detta så lyckligt gifna tillfälle till atl demonstrera genom sitt uteblifvande. Braun gick naturligtvis på middagen, gjorde ära åt värdens anrättning, tömde sitt glas i botten vid skålen för excellentissimus och var från början till slut älskvärdheten sjelf. Men under det konversationen vid bordet pågick som högljuddast och champagnebuteljerna togo gästernas uppmärksamhet i anspråk, passade Braun oformärkt på att smyga i sin ficka ett litet — franskt bröd. Beväpnad med detta, skyndade han från middagen direkte till en af sina, den tiden som rabulister värst utskrikna vänner, störtade genom dörren med buller och bång, rusade rakt inpå sin man, öppnade med häftighet munnen på honom och — stack brödet in mellan tänderna, yttrande till den förbluffade med komiskt allvar: bit! tugga! svälj!... se så, gudskelof! nu har också du ätit Brahes bröd. Det var hans sätt att taga saken på, och det var också utan tvifvel i alla afseenden ett vida riktigare sätt, än det att demonstrera i ogjordt väder. Någon gång, när Braun i de senäre åren föreställde sig möjligheten af en bräcklig ålderdom, föll den tanken honom in, att söka ett — postkontor! Han gjorde imedlertid aldrig, så vidt jag vet, allvar deraf och så godt var det; förmodligen hade han också aldrig kommit i åtanka. Hans sångmö födde honom underbart i alla fall till döddagar, hans behof voro icke många eller stora, hans lyx inskränkte sig till en ständigt fylld — snusdosa. Jag kan här icke undertrycka det sanningens öppna ord, hur mycket Wilh. von Braun än var min vän, hur mycket han eljest var den förträffligaste menniska under solen och hur än hans jovialitet var att älska, lika mycket som hans sångaremod var att vaärdera, det ord, att han i sjelfva verket — snusade nog mycket. Vi voro för många år sedan en afton hos Emilie Högqvist; Braun var der förtjusande af lynne och qvickhet, men det undgick icke den sköna värdinnans blick, att på samma gång den muntra diktaren under samtalets lopp strödde infall och skämt omkring sig, strödde han äfven icke obetydligt snus på hennes fina fransyska mattor. Hon bemärkte likaledes, att hans snusdosa bar spår efter att hafva upplefvat mer än en öfnings-kampanj med Vestgöta-Dals regemente, och följden af dessa uvbeervationer var, att, då Braun kort derefter öfverlemnade åt henne ett prydligt inbundet häfte af sina dikter, lät hon den följande morgonen tillställa författaren en på en gång skälmaktig och präktig present af en äkta Tula-dosa, ett dussin karduser finaste franska snus och likaledes ett dussin de mest ostindiska silkesnäsdukar, hnfvudstadens sidenkramhandel hade att prestera. Braun blef, jag villicke säga: förtjust, han blef ordentligt rörd, den hederliga gossen, öfver denna gåtfva, som så makalöst låg i hans genre, och jag tror nästan han skref en visa deröfver. Ty han var icke bortskämd med afseende på öfverraskningar af detta slag och hvad verlden i allmänhet gaf honom, är lätt räknadt. De gode gudarna hade förlänat honom den ljudeliga lyran, några vänner gåfvo honom en lagerkrans med på hans sista färd; mellan vaggan och grafven — var det en flicka vid teatern, som händelsevis en dag fick det godhjertade infallet, att af sitt öfverflöd för stunden räcka sångaren en present, och en kunglig present af — en snusdosa och några karduser fransk rappe! och dermed var den sångaren af sin samtid affärdad.