funno sig båda i stor hoftoalett. De gingo med hattarne i hand och gravitetiska steg in i rummet. Marc, ur stånd att taga ett enda steg eller yttra ett ord, stod stum och djupt skakad. — Förut, sade chevaliern och bugade sig djupt, förut ha vi, markis dHerbaut och jag, förledts att ett ögonblick betvifla hr baron de Grandairs ord, eburu vi för öfrigt alltid erkänt hans lysande och stora egenskaper. Nu i dag ej allenast erkänna markisen och jag vårt begångna fel, utan vi bedja äfven att det må vara glömdt, och, i det vi ödmjukt buga oss, bedja vi herr grefven Marc-Henri de Bernac om förlåtelse. Marc utstötte et skri och sträckte ut händerna framför sig. — Mina vänner! ... mina vänner! stammade han. Tårar afbröto honom. La Guiche och dHerbaut sökte, djupt upprörda, icke dölja sina egna tårar. Men plötsligt vände markisen sig lifligt, sägande: — Kom! En gammal man inträdde nu i sin ordning. Marc skyndade emot honom. — Min andre far! utropade han. — Ah! sade den gamle och höjde ögonen mot himlen, rättvisa är skipad! jag har fullbordat mitt verk! Henri! Blanche! j, som hören mig deruppe i himlen, j, som välsignen ert barn, j sen, att jag hållit min ed! Marc slöt Van Helmont i sina armar och tryckte honom mot sitt bröst. Tårar runno utför allas kinder. Men dessa