I detsamma El-Kebir skulle rusa på mäste Eudes, syntes Reynold i trappan. — Hemligheten! sade han, huru skola v öppna grottan. Reynold visste ej, att hans far låtit fjederi springa, sedan tjufvarne inträdt och att inte medel till flykt mera fanns. Men då den gamle såg sin son återkomma tvingad af nödvändigheten, uppgaf han ett torri hånskratt och visade lejonet på Reynold. De rullade båda omkring på marken, mäster Eudes utstötte vilda glädjeskri, men lejonc släppte sitt byte och återvände till honom, då i detsamma Mathias, Richard och Sulpice kommo tillbaka in i grottan. Djurets raseri fördubblades och hela klippan genljöd af dess rytanden. Pennan nekar sin tjenst vid beskrifvandet af denna scen, då plötsligt ett menskligt skri öfverröstade lejonet . .. ena blixt genomdrog grottan ... klippan skakades nästan i grund... en stark knall trängde genom luften ända till Fecamp. Då El-Kebir sista gången rusade på mäster Eudes, grep denne facklan, som han släppt då han föll, och egde nog styrka qvar att kasta den bort bland de sönderslagna krutfaten. Polissoldaterna kommo då till förödelsestället .... En hvitaktig sky inhöljde klippan och