sitt oberoende, äro vanligen färdiga till hvarje uppoffring. Följande året skulle en ny italiensk här, ehuru den redan på förhand kände sitt öde, icke desto mindre synas utanför Venetiens portar. Den skulle der åter finna samma emottagande alltjemt! Men huru många år kan ett sådant krig fortvara? Huru många är skall Europa kunna med hkgiltighet åse dessa onyttiga hekatomber? Man skall kanske säga oss, att det gitves ett medel att bringa saken till slut. Man låte blott Österrike besvara slag med slag, anfall med anfall. Man läte det blott utvälja sig sitt slagfält, det må nu vara i Lombardiet eller hertigdömena, eller annorstädes, och man skall icke behöfva vänta lange på en fredlig lösning ... Frankrike har å sin sida förblifvit sina Villafranca-tförpliktelser trogen, och det är icke dess fel, om de båda andra kontraherande parterna brutit desamma. Men det fordrar, att man häller dem gentemot det sjelft (Frankrike). Med andra ord, det skall, hvad som än må hända, aldrig tåla att Österrikarne offensivt vända tillbaka in i Lombardiet. Det gäller der dess eget intresse, och det kan ej fördraga, att de usterrikiska härkolonnernas förtrupper ligga lågrade tvenne dagsmarscher från Grenoble. Det gäller vidare dess egen ära. Frankrike kan ej tilllåta Österrike att återtaga hvad det en gång al fri drift gifvit; det kan ej så uppoffra resultaterna at sin seger och tillstå intör Europa, att dess söners blod flutit törgatves. England har å sin sida sedan i fjol talat så mycket till förmån för Italiens oberoende, att det är moraliskt bundet. Ingen engelsk statsman skulle i dag våga säga, att ltalien icke är värdt en skilling eller en droppa engelskt blod. Sjelfva earlen Derby skulle kanske, i händelse striden åter komme till utbrott, råda sitt land, att taga parti för Garibaldi mot kejsar Frans Josef. Må Osterrike ej glömma, att det upphört att vara ,, Storbritanniens fastlandssoldat. Återstå Ryssland och Tyskland. Vi veta ej, om Wienerkabinettet under sista tiden allvarligt trott på möjligheten af ett nytt förbund mellan detsamma och de nordiska kabinetten. Men skulle det i detta afseende ha gjort sig några illusioner, så måste det genom Warschauersammankomsten ha blifvit grymt väckt ur sina förespeglingar. Man vet nu, till hvad pris och under hvilka vilkor man ville gå in på, att bistå det. — — Den tid är forbi, då man sokte gora den satsen, att ltiallens förslatvande ar nodigt för Tysklands säkerhet, till en politisk grundsats. Det ges ej en förståndig soldat, som icke vet, att Minciolinien ingalunda är eforderlig för det gemensamma fäderneslandets försvar. Verona är icke någon sköld för det tyska förbundet, utan på sin höjd ett mot Italien höjdt svärd. Tysklands verkliga gränser äro skarpt tecknade genom Isonzo, Tagliamento och de bergskedjor, som stöta till dessa båda floder. Bortom dessa gränser upphör det tyska intresset och börjar den österrikiska åregirigheten. Med ett ord, från hvilken synpunkt man än må betrakta situationen, trätfas man dock först at den omöjlighet, hvari Österrike befinner sig, att kunna töretaga en sådan kamp, och den därskap Italien begår genom av framkalla en sådan. Frågan är något invecklad, 1 det å eva sidan Österrike ej kan utan ersättning låta fråntaga sig en dei af sitt område, medan det å andra sidan är solklart, att Venetiens italienska invånare, liksom Lombarderna vilja tillhöra ltalien. Hvarföre skulle man nu ullbakavisa en handel, hvilken skulle på samma gång betrygga de bäda folkens intressen och deras ära? Men huru kan och måste denna handel vara beskatfad? Det återstår oss ännu att pröfva. Detta är andra gången ,Constitutionnel upptagit den venetianska frågan och skall säkerligen snart följas af en ny serie af dylika framställningar, utgörande ett ständigt nytt framhållande för allmänheten om möjlig-. heten at en dylik kejserlig pohtik. Emellertid har allt detta, i förening med rörelsen i andra delar af monarkien, framkallat mera beslutsam verksamhet hos österrikiska regeringen, som nu börjat tillgripa enda utvägen, hon ännu tror sig ha, att kunna sammanhålla monarkien: den att nu taga tillbaka silkestassen från de stygga provinserna och söka åter införa helstatssystemet, eburu nu under) konstitutionel form. Man finner t. ex. uti den officiela Wiener Zeitung af d. 23 d:s ett cirkulär från den nye ministern v. Schmerling, hvari han