Catherine sprang åter upp, skyndade till trappan, som förde till hvalfvet, och försvann snart i djupet af klippan. — Hon skall ej slippa undan! tjöt mäster Eudes. Fjedern är för! Alla utgångar äro tillbommade. Mercurius kastade sig emellan den gamle och den hemliga trappan. — Ni får ej döda henne! sade han. — Hon måste dö! skrek den gamle. Min dotter är död! ... jag behöfde hennes blod, för att fullända mitt verk... Evigheten... hit, ll hjelp elementarandar . .. Satan! satan! min själ är priset för handeln ... jag accepterar . . men hon måste dö, hennes död skall kanske återköpa mitt lif. — Ni skall ej döda henne! återtog Mercurius. — Catherine kan ännu vara oss till nytta. — Döda! mörda! upprepade mäster Eudes med skri, hvilka ej mera hade något menskligt uttryck. — Han är vansinnig! sade Mercurius. — Han är vansinnig! upprepade Richard. De hade rätt: den gamle var vansinnig. När Mercurius och grefven efter deras hastiga försvinnande från Röda huset rusat bort, den ene med mäster Eudes och den andre med Aldah, hade de PIP och kastat NÅ ROD