Göteborg d. 24 December 1860. Man klagar äfven i vår tid, som så utmärker sig genom stora händelser, genom ett rastlöst framåtskridande inom andens och materiens slterer, ölver lifvets enahauda. Det heter att den ena dagen är den andra hk, alldeles som det hette för årtusenden tillbaka. Uch dock gitfvas tör, snart sagdt, alla menniskor, som bifvit delakuga at någon kultur, dagar, hvilka skilja sig trån de öfriga, om Icke genom de tudragelser som då inträffa, så dock genom de miunen och ideer sow der vid äro torkvippade. Sådana äro i fråmsta rumimnet de, som nu ingå tor Kristi läras bekännare. Julhogtiden har en enskild betydeise för hvar och en af dessa — ja, den angär i viss mening hvarje menniska, då gevv den minnet firas at Verldstörsonarenlodelse. Det torde dock kunna antagas au denna betydelse kånnes allmännast och djupast mom de protestantiska kyrkorna, hel visst till en stor del dertöre att reformationen burtsvpat så många fester, som voro inrättade ull beigons ära, och som icke kunde annat än stälsätta sinnena mot de intryck, hvilka julhogtiden är eguad att frawkalla. Julen år, såsom vi alla veta, äldre än kristendomen här i norden, men hurn foga hknar icke den midvintersfest, som våra hedniska tförtader firade, den kärlekens och fridens hogud, som nu skall hållas i palats och hydda. Då aflade nordbon i stolt förlitånde på egen kratt, löften om lysande bedrifter, som skulle uttöras under årets lopp — löften, byilkas uppfyllande gällde lika ofta de fredhga invånvarne i främmande länder, som hans personliga fiender. Om man nu i tanka på det nära förestående årsskiftet gör några föresat-er, så sker det med känsla af den mensk