Mercurius kastade sin kappa ned på der foktiga marken och började rulla upp ett långt snöre, som han har slingradt flere hvarf kring kroppen och låg öfver hans högra skuldra, likt ett vanligt värjgehäng. I ena ändan på snöret fanns en jernkrok. Mercurius slungade djerft upp snöret och kroken grep fast på öfra kanten af muren. Grefve de Bernac klättrade först upp. Mercurius följde honom, vig som en katt. Grefven satt grensle öfver muren. Då han såg brodren komma allt närmare, tog han en pistol ur gördeln och sänkte vapnet med korn på Mercurius. Denne kunde ej se faran. Grefven skulle just låta vapnet brinna af, då plötsligt ett sönderslitande skri ljöd genom luften och trängde ända fram till de båda männen. — Ett qvinnoskri! sade grefve de Bernac och drog hastigt tillbaka sitt vapen. — Skulle väl den gamle, om han märkt Reynolds försvinnande, för att hämnas, vilja döda en af flickorna? sade Merecurius och satt nu, äfven han, grensle öfver muren. De båda bröderna befunno sig inom en sekund nere i trädgården. I samma ögonblick stannade Marc och Giraud midtemot den upphissade vindbryggan.