långa arbete blifvit gjorda, hade icke var förgäfves; man hade lärt sig att känna någr af nåturens processer, och iatrokemikerna oc deras hufvudman Paracelsus fattade kemi såsom vetenskapen om naturprocesserna sam ansågo dess förnämsta användande vara at hindra och bortskaffa sjukdomar. Men on också den uppfattning de hade af kemi stod högre än arabernas, så voro dock di förklaringar de uppställde öfver fenomenern: grundade mera på fantasi än på noggrann observationer. De föllo också för den all strängare pröfning och den afgjorda empir som begynte göra sig gällande, och nu bör jade man att rikta sina experimentela under sökningar hufvudsakligast på förbrännings enomenet såsom varande det allmännaste oci det mest förekommande af alla företeelser Stahl uppställde då först den åsigten att de var ett lätt ämne, hvilket vid förbränninger skiljdes bort ifrån kropparne. Detta ämne kallade han ,phlogiston, hvarefter hans åsigt benämndes , den phlogistiska. Emot detta sätt att förklara saken stred dock den omständigheten, att kroppar som underkastades förbränning, t. ex. metaller, efter förbränningen voro tyngre än förut. Genom åtskilliga hypoteser försökte man att lemna en förklaring öfver denna besynnerliga företeelse, ehuru utan framgång, tills Lavoisier lyckades uppvisa att vid hvarje förbränning icke gick bort något utan att det i stället var ett ämne som kom till, och att detta ämne var den at Scheele och Priestley upptäckta syrgasen, hvarigenom den förökade tyngden också lätt förklarades. På de från denna förklaring härledda åsigterna om de kemiska processerna grundade sig hela den nya kemin. Etter denna öfverblick öfver kemins historia ingick talaren närmare på en redogörelse at förbränningsprocessen såsom en syrsättningsprocess, hvilket han demonstrerade genom experimenter. Förnämligast uppehållande sig vid de förbränningsprocesser, vid hvilka det utvecklas ljus och värme, visade han att det dock icke blott är vid förbränningseller syrsättningsfenomenet som ljus och värme uppkomma, utan att de i allmänhet åtfölja alla kemiska föreningar 1 mer eller mindre grad, samt slutade med ett löfte att möjligtvis framdeles återkomma till de så kallade långsamma förbränningsprocesserna, hvilka gå för sig utan någon särdeles märkbar utveckling at ljus och värme. Reformmöte. Tillföljo af den gjorda inbjudning till de personer, som intressera sig för en representationsreform, att bevista ett till i går afton kl. 6 beramadt möte å Handelsbörsen, hade ett ganska stort antal personer infunnit sig. Sedan grossh. G. L. Bergman, såsom den äldste at dem, hvilka undertecknat inbjudningen, uppläst denna, uppmanade han de närvarande att välja ordförande och sekreterare, till hvilka utsågos grossh. C. F. Waern och magister Hedlund. — Ordf. redogjorde derefter tör representationsfrågans ställning; visade, huru representationsmachireriet är särdeles inveckladt och kostar mycset genom de för hvarje gång allt längre siksdagarne, utan att dock vid tider af oro unna vara hvarken regeringen eller folket ill önskad och behoflig nytta; tramdrog, huru ätt folket kunde komma i opposition mot re-l: ;resentationen, hvilket i farans stund skullel. kunna ha de olyckligaste följder. Tal yt-) rade vidare, att man inom sistförflutna riks-: lags borgareoch bondestånd beslutat ingå li: ill regeringen med anhållan om framläggande t t förslag i ämnet vid nästa riksmöte, der-t öre att hon bäst kan jemka och se alla in-c ressen till godo, hvilket erfarenheten visatli ara omöjligt, då reformförslaget utgått från lj e I k r a nskilda personer eller sällskaper. Derpå uppanade han andra att yttra sig om frågan i ailrävhet, innan man skrede till ötverläggning om e resolutioner som på förhand blifvit uppsatte. lerr E. G. Lindström föreslog, det mötet): åtte förorda införandet af tvåkammarsyste-r et inom representationen så, att ena kammar j en skulle utse den andra. Mag. sS. 4. Hed-)t md nämnde, det tvenne utvägar funnes, attlå öka åstadkomma en representationsreform:a enom en opinionsstorm eller på den fredliga 1: