åtbörder och deras grimacerande skallar, klart upplysta af det starka skenet, måste komma hvar och en att rysa. Mäster Eudes, som stod lugn och orörlig midtibland alla dessa hemska vidunder, kastade en triumferande blick på Van Helmont. Den lärde hade ej gjort en enda rörelse. Ingenting förrådde fruktan hos honom och han besvarade den gamles triumferande smålöje med en blick af förakt. — Om du ej har några andra medel att aftvinga mig min hemlighet, sade han kallt, skall denna aldrig bli din! Tror du dig då kunna förblinda mig med din föregifna makt. Är det väl mig du hoppas kunna kufva med detta löjliga taskspeleri ? Sådana medel kunna användas, för att injaga fruktan hos mängden, men tro icke att du skall kunna förskräcka mig! Med min häl skall jag krossa de fjedrar, som komma hvartdera af dessa vidunder att röra sig, och hvad angår dina spöken derborta, skall jag afleda den elektriska strömmen, som gifver dem sken af lif, och de skola åter blifva till intet. Släck detta ljus, som jag vetat att frambringa förr än du! Du har kunskaper, gamle; men gör dig inga bedrägliga förespeglingar om din egen makt, derföre att du lefver i ett sekel, då vetenskapens makt anses för en öfvernaturlig! Ännu en gång, lemna detta orimliga skämt! Kom! vi ha en han