Borup. Poetisk Kalender af Wilhelm vo Braun. Stockholm. Pris 2 rdr 75 öre. Talis Qvalis yttrar i det företal, hvar med han försett denna den nu hädangångnt skaldens sista , poetiska kalender: Et synes visst, nemligen att hans dikt var er efter sin art både omfattande och troger (stundom endast för trogen) spegel, som åter gaf det vanartade i tiden, det konventiunel: i sederna, det tillgjorda i umgänget, det lös liga i äktenskapet, lycksökeriet inom sam bällslifvet, hyckleriet inom kyrkan, flärder inom de olika samfundsklasserna, rikedomen: råhet, ifrarens ofördragsamhet och uniformen: öfversitteri; med ett ord, att den rörde sig inom samma krets, som den komiska fanta sien alltid haft och alltid kommer att hafvc till jagtmark: de menskliga bristfälligheterna Genom att i åskådliga: drag återgitva den samt derigenom upplösa dem och prisgifv: dem åt löjet, här denna dikt uppvisat sir fullmakt intör poesiens dombord. — — Mer menskligt i väcker mening är det icke, at vid anblicken af lyten, i hvilka man sjel här större eller mindre del, bära väldsan hand på den, i hvars fantasis folium mar råkat åskåda sig sjelf. Det är endast apan som slår spegeln 1 kras, sedan hon der set sina egna fula åtbörder. Dessa ord synas oss så väl genomtänkt: och sanva, att vi ej tvekat sätta dem i spet sen för denna korta anmälan af den nu: grafven slumrande skaldens sista verk. Mar har velat draga skaldens vingar ned i smut sen, man har sagt, att hän ockrat på sir sångmö som kopplaren på en vällustig hetär man har djerfts att vid det knappast kall nade stoftet af en fiende söka nedsätta den nes handlingar i litvet, så mycket sig gör: låtit. Det är feghetens gamla stridssätt, at anfalla fienden i ryggen, isynnerhet då ha! aldrig kan sjelf vända sig om, för att möt: anfallet. Så gjorde man mot Kierkegaard så gjorde Schelling mot Hegel, så gjord Bossuet mot Moliere. Men lefva ej det oak tadt en Kierkegaards satser, förmådde vä Schelling göra sig stor på Hegels bekostnad kunde väl franska presterskapet förhindr: den lager att vexa, som vi beundrande fäst på Molieres, den store dramaturgens, hufvud Nej; och så förhåller det sig äfven mer Braun. När hans hjertlösa fiender redal gifvits med sitt stoft åt glömskans mullhög skall W. v. Braun ännu lefva i det folk minne, som han så mycket älskat och der före agat, då det ej velat rätta sina fel. V