loser med briljanter, så dyrbara att ingen potentat behöfde skämmas att ur en sådan ta sig en pris de contenance eller att skänka den åt någon gynnad person, och att på en ytterst dyrbar piedestal af malachit i ett af gummen tronar franska kejsarinnans bröstbild af gedieget silfver. Skulle man i kontanter söka uppskatta dessa skatter, så torde 150,000 rdr riksmynt vara alldeles för litet tilltaget. Nu kommer nyfikenheten, ni veta att detta är Stockholmares svaga sida, och frågar, hvartill uppstapplar hr H. alla dessa rariteter i sin lysande våning? Icke har han på de 10 år han tillbragt i Stockholm, bland vår jemförelsevis fattiga förnäma verld, på juveler och bijouterier kunnat hopsamla en så kolossal förmögenhet, att han ogeneradt för sitt nöjes skuld bortkastar en 10 å 12,000 rdr årligen i räntor, det måste ha något annat ändamål... Och hr Hammer inskränker sin verksamhet icke till detta konstoch dyrbarhetsmagasin, i hans lysande bod vid Fredsgatan skall ni finna ständigt nya saker i guld, juveler och silfver, utgångna ur hans atclier, och vid Regeringsgatan har han i sitt derbelägna stora hus nedlagt mycket arbete och penningar att inreda den 8. k. Odeonteatern m. m. Säg mig om det icke är en underbar man, som börjat med två tomma händer, och nu bokstafligen kan vältra sig i högar af guld och juveler. Har han funnit konsten att sjelf göra det guld, hvaraf han sedan arbetar, eller . . ja gissningarna veta icke hvar de skola stanna, och man uppfinner orimliga sagor, hvilka jag försigtigtvis icke vill kolportera. I alla fall måste man medge att det är en intressant kasus, såsom läkarena uttrycka sig om saker, som de icke begripa. På vårt kungliga slott letar man förgäfves efter en våning med så värderika saker, som i hr Ham mers gemak.