hållandena och den inom den tidigare kristna kyrkan herrskande asketiska riktningen. Såsom den förste kristne eremiten anfördes Paul från Thebe, hvilken under den deciska förföljelsen i medlet af tredje århundradet drog sig undan till en grotta i den egyptiska öknen. I denna trakt af verlden, som genom sin naturliga beskaffenhet särdeles väl egnar sig för dem, som vilja öfverlemna sig åt kontemplation och föra ett strängt asketiskt lif, samlade den helige Antonius nästa århundrade omkring sig en mängd eremiter. Hans lärjunge Pachomius bemedlade öfvergången från eremitlifvet till munklifvet genom den förening han bildade på Tabennee, en ö i Nilen. Munkarne skulle lefva i en ruängd hvarandra närbelägna hyddor under en abbots öfverinseende och sysselsätta sig med bön och arbete. Antalet af efter detta mönster bildade kloster tillväxte så hastigt, och de blefvo så talrikt befolkade, att redan kejsar Valens såg sig föranlåten att utfärda förbud mot de personers inträde i kloster, som drefvos dertill af mindre rena bevekelsegrunder. Biskop Basilius af Cesarea, var den förste som ordnade klostren efter ett visst system, och gaf dem bestämda reglor, som ännu ligga till grund för ordningen i de osterländska klostren. Dessa ha aldrig erhållit den stora betydelse och det inflytande, som de vesterländska klostren förvärfvade sig, sedan Benedictus af Nursia för dem infört en munkregel, som icke blott föreskref det ettåriga novitiatets pröfning, edlig förpligtelse att ständigt qvarblifva i klostret, lydnad, ödmjukhet och kyskhet utan äfven vetenskaplig sysselsättning och ungdomens uppfostran. Talaren sökte derefter att i korthet gifva de närvarande ett begrepp om de märkligare af medeltidens munkordnar, såsom cluniacenserna, cistericenserna, bernhardinerna, camaldulenserna, cartheuserna, fransiscanerna, dominikanerna, karmeliterna och augustinerna. Det anfördes om de fyra sistnämnda s. k. tiggarordnarne, att frivillig fattigdom ursprungligen var en lag för dem, och att de således skulle endast lefva af de gåfvor de erhöllo genom tiggande, men att det stränga stadgandet småningom ersattes genom andra, mildare, som väl förbjödo den enskilte munken att ega något, men deremot medgåfvo att klostren tillvällade sig stora rikedomar. Isynnerhet visste dominikanerna att till sin fördel begagna sig af denna tolkning, äfvensom de i följd af sin vetenskapliga bildning kunde tillvälla sig betydande embeten inom samhället. Sedan talaren framhållit de väsendtligaste punkterna af klosterreglorna, ordningen inom klostren, de verldsliga brödernas åliggande, klostrens förhållande till sina patroner, deras fritagande från den biskopliga jurisdiktionen, klosterskolornas och klostrens vigt både såsom asyler för enskilta personer under den stormiga medeltiden och såsom tillflyktsorter för den vetenskapliga forskningen, meddelade han en kort skildring af den mäktigaste och märkvärdigaste af alla ordnar, neml.jesuiterorden. Han framhöll huru redan en stor skilnad mellan denna orden och de öfriga ligger deri, att jesuiterna kunna befrias från alla ordenspligter, när deras verksamhet tages i anspråk af vigtigare saker, och påpekade det vådliga, som ligger i jesuiternas verldskunniga underordnande af sedelärans bud under ordens eller kyrkans; intressen, i det löfte om blind lydnad för förmännens befallningar, som jesuiterna måste aflägga, och i de herrsklystna tendenser, som uppenbaras genom deras ständigt förnyade försök att dirigera icke blott kyrkans utan äfven statens angelägenheter. Efter att ha antydt det aftynande lif icke blott denna orden utan äfven de öfriga föra i våra dagar, trots de försök att upplifva dem, som gjorts efter 1814, gaf talaren klostren en mention honorable för det goda de uträttat, men förklarade tillika, att den åsigt, som låg till grund för deras inrättande, var skef, då oss maa mma 2 RR RTL RE —-—-——-—————— 88.