nold! Hvem skalle kunnat, då du skrytande ta. lade om din fars narraktiga vetenskaper, tro, att du skulle sluta på detta sätt, och att du inför några grofva klippblock skulle med förtviflan utropa: Vi äro förlorade! — Bah! sade Reynold och bet sig i läppen med en sådan häftighet, att blodet sprang fram. Är det väl nu tid att skämta? — Hvad kan du göra ? Reynold såg stint på den gamle. — Ni kan rädda oss! sade han. — Tror du? -Jag är säker derom. — Du erkänner mig således för öfverman, du, som likväl påstår dig vara min like. — Förödmjaka mig min far, men rädda oss I Den gamle kastade på sin son en forskande blick! hans höga figur tycktes växa under väldet af hans själs stolthet. — Du har rätt, sade han ; jag kan ännu rädda er! — Gör det då, och fort! fort! utropade Reynold. — Frukta ingenting! jag svarar för allt; men hör mig min son! För knappast tvenne timmar sedan svor du mig i skogen att du ej skulle vägra mig något, som kunde vara mig nyttigt för uppfyllandet af mitt verk.