skurken, så råder jag att man genast hänger honom, så att han ej må kunna rymma mera! sade grefven. — Och framförallt att han ej må uppgifva namnen på sina medbrottslingar ?jtillade den lärde något hånande. — Det är min själ sannt! sade hr de Bernac utan att tveka. Vi måste tvinga honom att tala och bekänna allt, skulle jag äfven sjelf nödgas att tjenstgöra som bödel. — Nåväl! sade den lärde och visade på hålan, der är den andra ingången till grottorna. — Det år ej möjligt! inföll de Bernac med en åtbörd af öfverraskning. — Vill ni stiga ned och gå först emot banditen ? — Af allt mitt hjerta! Det är ett herrligt uppdrag ni gifver mig, min värde vän! Nå, skurken är således i grottorna? — Han är der. — Då har han väl användt sin tid, ty det är ej mer än en timme sedan han rymde. Edra fängelser äro bestämdt dåliga, hr ståthållare, eller ock eger La Chesnaye den ring, som gör dem som bära den osynliga. Derpå fortfor han, vänd till Van Helmont: — Ni säger, att man måste hoppa ditned?