200 uppbådade männen, som utgjorde spetsgårJ den, voro säkerligen ytterligare 300 menniskor I der församlade —lockades äfven jag af nyfiken-het dit för att öfvervara den hemska akten. H Klockan 9 framkom till platsen den lifdömi de Jon Jonsson från Björna Kärrsjön åtföljd af fångpredikanten. Att döma af hans utseende, måtte hans själstillstånd varit mycket uppskakadt. Mera död än lefvande framleddes han till stupstocken, och med ett enda hugg hade skarprättaren förvist honom från de lefvandes antal. En psalm afsjöngs, under det den stympade kroppen nedkastades i den bredvid belägna grafven. Märkvärdigt var det att höra, huru medlidandet ibland den åskådande allmogen äfven nu uttog sin rätt, ehuru föremålet var en lifdömd förbrytare. Många böner framstammades af de kringstående öfver hans stympade lekamen, En qvarts timmas uppehåll var af vederbörande bestämdt emellan de båda afrättningarne. Under tiden hade man godt tillfälle taga i betraktande de för sorgspelet gjorda anordningarne. På den nyss för ändamålet afröjda platsen var en granrishydda placerad för att tjena den 70-årige skarprättaren till tillflyktsort. Midt i rundeln var offerbänken förlagd. Några bräder, lagda öfver afhuggna träd, samt en ohyflad tvärbjelke, med mera fyrkantig än rund fördjupning, utgjorde hela anordningen. Efter förstra offrets afrättning var nämnde bjelke helt och hållet blodbestänkt, utan att det lyckades skarprättaren utplåna de dystra fläckarne derutur. En granrisqvist skylde blott ofullkomligt de färska spåren af hvad som föregått för den sig nu närmande delinqventen. Denna, enkan Sara Zetterlund från Skog Gallsäter, syntes nu vid landsvägen, efter att, jemte medföljande pastor från hennes hemort, hafva afsjungit sin egen likpsalm, lemna åkdonet och med säkra steg gå sin dystra bestämmelse till mötes. Hennes utseende, de blickar, som hon kastade på de kringstående, vittnade om en stor själsnärvaro. Vid spetsgården emottogs hon af fångpredikanten. Hon sjöng ännu vid grafvens brädd några strofer ur den nyss afsjungna dödspsalmen och knäföll derefter vid dödsbrädet. Vid förbindandet af ögonen märkte hon, att en af henne vid utträdandet ur häktet lånad svart sidenhalsduk begagnades till att knytas för ögonen, hvarföre hon för sista gången upphof sin röst, ändrade misstaget med de orden: , Nej, icke den, utan den här!, hvarvid hon framräckte sin egen halsduk. Utan biträde nedlade hon derefter sin hals på den kantiga stupstocken, och i ett nu var hon förflyttad in i evigheten. Märkvärdigt nog så visar det sig vid många tillfällen, att qvinnan i de vigtigaste ögonblicken af sin lefnad visar större själsnärvaro än mannen i dylika ögonblick, såsom äfven nu var förhållandet. Allt försiggick i behörig ordning. Mästermannen utvecklade stor färdighet. Blott det kunde anmärkas, huruvida ej ett svart öfverdrag varit på sin plats på stupstocken, isynnerhet för att dölja det stelnade blodet efter första afrättningen för den andra delinqventen. Vid aktens slut rusade hela massan igenom spetsgården för att få se de i gropen liggande lemningarne efter sina två medmenniskor. Gropen fylldes derefter med sand, och ett högt staket visar för den förbiresande stället, der afrättningen egt rum. Såsom exempel på huru vidskeplig allmogen ännu är i vissa delar, kan jag nämna, att er yngre qvinna, som varit besvärad med fallande: sot, var närvarande blott och bart för att kom ma åt en qvantitet blod af den halshuggne Jor Jonsson, hvilket, enligt hennes åsigt, skulle var: ett universalt medel emot sjukdomen. Henne begäran afslogs, och detta med rätta.,!