lorstarkning at bröderna, jungmännen Lar: Larsen och Niels Christian Larsen samt fi skarn Jakob Thomsen Agger. Denna gång gick färden till ångfartyget lättare, tack vare det lyckliga första försöket samt det ökade manskapet; Andersen satt denna gång vid rodret. Angfartygets andra mast tömdes snart och båten ilade tillbaka. Då den kom till lands kastades båten öfverända, flere personer störtades i vågorna och tyvärr blefvo tvenne, hörande till de skeppsbrutna bortryckta af bränningen. Som alla voro sysselsatta med att försöka att rädda dem, fäste sig ingen vid den omkullslagna båten; då man vände om den låg den gamle engelsmannen med krossadt hufvud under densamma. Lars Larsen och Jakob Agger voro begge illa tilltygade. Näst norrmannen och Andersen tillkommer största berömmet Anders Jensen. Med den sistnämnde talade jag någon tid efteråt. Gud hjelpte mig denna gång sade han och om det åter gäller en gång, skall jag icke draga mig uudan. Det är en ung man at 22 ärs ålder och som till en husman i Wrist. Engelsmännen, såväl manskap som passagerare, kommo nästan nakna i land. De hade tänkt sig möjligheten att kunna rädda sig genom simning och hade derföre kastat bort öfver kläder och stöflor. Men i detta ögonblick då de räddade skeppsbrutne satte foten i land, var det som om hela den föregående nattens lidanden hade varit glömda i ett nu. En och tjugo personer hade blifvit räddade från ångtartyget: kaptenen, andre och tredje styrman, fyra passagerare samt fjorton man af besättningen, Så vidt jag vet drunknade nio personer, nemligen förste styrmannen, den berömde dramatiske skrifställaren mr Sheridan Knowles, en gift dam med sin dotter, ett ogift fruntimmer samt fyra man af besättningen, förutom uppasserskan Lovisa Björkman, hvilken var af svensk härkomst. Af dessa hafva barnet, hvars lik drefs i land, samt uppasserskan blifvit funna. Af de räddade fingo vi några närmare underrättelser om fartyget. Det var ångf. Arctic, kapten John Brown, destineradt från Hull till S:t Petersburg med fraktgods och passagerare. Då skeppet begynte att sjunka, fylldes kajutan genast med vatten; damen och barnet blefvo uppdragna på däcket men de spolades 1 samma ögonblick öfver bord. Ångfartygets raddningsbåt sattes ut men krossades strax och de fyra man som voro i den bortfördes af hafvet. Om söndagen på eftermiddagen begrafdes det drunknade barnets uppflutna lik på Harboöre kyrkogård. Liket följdes af kaptenen, passagerarne och sjömännen:till prestgården der det infördes i huset. Sedan vi sjungit en vers buro fyra matroser kistan till begrafningsplatsen. Manskapet och passagerare, prestens familj samt flere bönder från grannskapet följde parvis. Sedan jordpåkastningsceremonien blifvit förrättad framsade presten en kort bön för modren, som ännu icke blifvit funnen, och för fadren som i detta ögonblick hade hoppats alt få omfamna sin maka, samt slutade med en tacksägelse till Gud för det att han räddat den lilla skara som nu stod omkring grafven. Ehuru ingen af de räddade förstodo danska, har jag ännu aldrig sett så rörda ansigten; intet öga förblef torrt. Jag önskade att kunna läsa hvad som försiggick i de omkringståendes hjertan samt att veta hvilka känslor som genomgingo deras själar. Ett stod säkert för allas deras tanke, skriftens ord. Det är blott ett steg emellan mig och döden. Jag säger, det var en gripande begrafning, icke genom prakt och ståt; vi hade hvarken kuskar eller likvagn eller sorgkläder; passagerare och sjömän voro i sina dagliga kläder, några hade bondkläder och en af passagerarne hade träskor, men alla samtliga hade de kommit för att visa sin lilla resyamrat den allra sista tjensten, Baronessan gick i spetsen, men det var,