Om öfverlastande af fartyg. Menskligheten rör sig i våra dagar framåt med en hastighet som förut skulle ansetts otrolig. Och vår tid betraktar också med en viss sjelftillfredsställelse, detta sitt hastiga framåtskridande. Vi älska att för oss sjeltva framhålla taflorna af vår jätteindustri och handel samt allt det inflytande de utöfva på civilisationens befordrande. Och i sjelfva verket äro de framsteg den derigenom gör så snabba att tillochmed vi, som lefva midt ibland dem, ofta häpna så snart vi söka att skaffa oss en klar och bestämd föreställning derom. Men tid efter annan höres dock klagooch jemmerrop, som påminna om att denna snabbhet i framsteg möjligen i någon mon sker på säkerhetens bekostnad. Man hör omtalas olyckor på jernvägar, fartyg som förlist eller brunnit med otaliga menniskor ombord, och man kommer på den tanken att detta gnabba framåtskridande icke sker utan sina offer. I dessa ögonblick då jemmerskriet ännu höres, efterfrågar man om icke olyckan kunnat förhindras samt ropar på att man bör söka att förekomma sådana för framtiden; men sällan hinner man mer än ställa frågan for sig, innan man glömmer den skedda olyckan och rusar vidare framåt utan att mera tänka på den, tills en ny inträffar. DR