RA nn En sannfärdig jagt-historia. En fransman, som för närvarande befinner sig vid franskspanska expeditionen i Siam, berättar åtskilliga jagtäfventyr som han upplefvat, och förtäljer bland annat följande: Jag hade åtskilliga gånger bemärkt att Shanlo, vår anamitiske ledsagare, när han ensam drog ut på äfventyr, aldrig försummade att fastbinda en lång, spetsig, tveeggad och mycket skarp knif horisontelt på ena benet, straxt ofvanom knäet. Att se en man med en knif i bältet är ingalunda något sällsynt eller märkvärdigt, men jag kunde alldeles icke förstå, hvad som kunde föranleda min väns nämnda ovanliga bruk. Jag sade honom slutligen att detta i högsta grad uppväckt min nyfikenhet, och erhöll derpå följande förklaring af honom: Det är en åtgärd som försigtigheten bjuder oss att iakttaga för att skydda oss mot de stora boa-ormarne. Vi tycka mycket om arrack, Palmvin och Opium. När man har druckit sig pirum, så är man just ej särdeles nogräknad i valet af hviloplats, för att sofva ruset af sig; man lägger sig ned på första bästa plats som erbjuder sig, och sofver oftast hela tolf till femton timmarne i stöten. Medan man sofver kan man lätt blifva uppäten af insekter eller slukad af ormar, Det inträffar stundom, att en drucken man, när han uppvaknar, är mer än till hälften dissekerad, eller att han befinner sig till trefjerndelar med sin kropp i en boas buk. Boan intager just ej hvarje dag frukost eller middag; han har derföre ibland den mest strykande aptit, och är i så fall icke rädd för att taga sig en portion på en tre å fyrahundra skålpund. Det finnes plats nog i hans mage, som är lika lång som skorstenen på ert ångfartyg. Han tar sig också god tid för att smälta maten; han vet nog att han har intet att försumma. Det händer likväl ibland, när boan är alltför långsam i vändningen, att hyener och andra dylika sötungar spisa hälften med. Boan äter aldrig något lefvande; men när han träffar en menniska sofvande, tror han att hon är död, och att han således kan bespara sig besväret att omslingra och qväfva henne. Se, boan tycker mycket om menniskostek, ty den är lätt att få ned och smälta; menniskan har icke horn, som bockar och hjortar; jemförd med dylika hinder, äro ett par stöflor så godt som intet, Boan nedslukar nästan alltid sitt byte på samma sätt: han begynnar med benen, såsom varande den smalaste delen, strupen utvidgar sig pö om pö och den öfriga delen af kroppen glider lätt ned. Ormen gör sig icke besvär med att tugga maten, när han sluker sitt byte sker det genom insugning. Han behöfver sällan mer än tvenne timmar på sig för att med hull och hår sluka en fullväxt menniska. — För att nu hindra ormen att så der utan vidare krus förpassa oss in i evigheten via hans mage, så bära vi en knif fastbunden på detta vis kring benet, hvilken tar emot i djurets gap. Men då ormen icke kan sluta nedsugningen när han en gång väl är i farten dermed, för se magen suger oupphörligt på dylika passagerare, så skrider knifven fram samtidigt med kroppen, och klyfver djuret på detta vis, från hufvudet till stjerten, liksom en långsåg genomskär en timmerstock. När man då vaknar, kan man utan svårighet arbeta sig ut ur djurets buk. Denna historia, hvilken berättades med den allvarsammaste mine i verlden, uppväckte stor munterhet bland hela mitt sällskap, för hvilket jag troget öfversatte densamma. Men, sporde jag, hur går det om ormen får det infallet att börja med hufvudet? ,Det inträffar ytterst sällan, men man har dock sett exempel på att så kunnat hända. I sådant fall måste man, då man vaknar, streta med händer och fötter för att vara behjelplig vid nedsväljningen, för att så snart som möjligt få djuret genomskuret, innan man blir qväfd. Har du sjelf någon gång företagit denna äfventyrliga färd, Shan-lo ?, sporde jag, i det jag med yttersta ansträngning qväfde min skrattlusta. ,Ja, en fyra eller fem gånger; jag har tagits både vid benen och hufvudet, och ni finner att jag lefver ännu och är frisk och sund. Om ni vill hedra mig med ett besök i mitt hem, skall jag visa er sju boa-skinn, alla uppskurna å ena sidan, från ena ändan till den andra. Det minsta af dem är elfva fot långt och tre och en half fot bredt.,, Man finner häraf, att om Miinchausen, salig i åminnelse, hade företagit en resa till Anam, han säkerligen ej skulle ha lidit brist på stoff till intressanta berättelser och reseäfventyr.