Baron och visade öfverhufvudtaget prof på sitt goda hjerta och sin välgörenhet vid många tillfällen. Hederlig Vedergällning. Den bekante bretskrifvaren i Posttidningen till lilla Kusin, beräftar i ett af sina senaste bref å propos om Södra Teaterns i Stockholm ,,dragiga,, Salong följande, nyligen i Paris passerade händelse. En förmiddag hade en ung litteratör gått ut att göra ett besök hos en aktris vid Theatre Francais, boende vid rue Richelieu tre trappor upp. Då han går derifrån, möter han i trappan af första våningen en svartklädd herre, som skyndar emot och stannar honom. — Ursäkta, men skulle min herre kunna uppoffra en halftimme ? — Till hvad då? frågar journalisten. — Jo, att biträda oss med en tjenst, som skall betalas med 100 francs. — Kallar ni det att uppoffra en halftimme? Hvarom är frågan? — Jo, att bevittna ett testamente. Ett vittne som var kalladt har uteblifvit och den sjuke håller på att dö. Gör oss den tjensten och blif vittne. Vår man samtyckte, följer notarien; inkommer i en praktfull våning, närmar sig den sjukes läger och tager plats i kretsen af de öfriga tillkallade. Den gamle lät endast kollationera och testamentet var färdigt att undertecknas. Man drager fönsterdraperiet åt sidan för att få mer dager. En solglimt faller på litteratörens anlete, der han sitter vid fönstret, den gamle varsnar honom och ger ett tecken att han vill tala med honom. — Känner ni icke igen mig? frågar han med svag röst? — Nej, min herre. — Då vill jag hjelpa ert minne. Var ni icke i våras vid första representationen af Feu au Couvent? — Jo, det eger sin riktighet. — Jag, var äfven der, återtog den gamle. Ni hade en god plats å tredje bänken. Jag hade fått en klaffplats vid sidan. Draget plågade mig alldeles olidligt och det märke ni. Ni erbjöd mig byta och tog min klaff. — Hum, återtog litteratören, det var ingenting mer än en skyldig attention mot en äldre och sjuklig man, som jag tyckte. — Det är sällsynt att folk gör annat än hvad de äro tvungna till; hvad ni gjorde är min skyldighet att erkänna och värdera. Den gamles hufvud återföll mot bädden, och halfhviskande till notarien dikterar han en ny codicille i testamentet. Vittnena underskrifva, notarien kontrasignerar; hvarje vittne tillerkännes 100 francs och man åtskildes derefter. Följande dag besöker litteratören sin vän aktrisen. Vid utgåendet kommer han ihåg den gamle. Ringer för att höra huru han mår. Herrn dog i natt, svarar en gammal tjenare. I Paris bjudes aldrig till begrafningar. Den annonceras och den aflidnes bekanta gå af egen drift att följa till grafven. Vår man gick följande dag till sorgehuset. Der träffar han notarien, som säger: — I morgon öppnas testamentet, försumma ÅA att vara mMAd tv dot rärer äfven er