RR RA ende afton. Från Utlandet. Bakom alla politiska händelser och tförvecklingar, som för dagen tilldraga sig uppmärksamhet, skymtar den orientaliska frågan tram. Allmänheten vill ej just så gerna höra på det örat, emedan hon derborta 1 det östra hörnet at vår verldsdel snart väntar sig nya stormar, som hon helst vill, om möjligt, se sig kunna komma ifrån eller åtminstone så långt sig göra låter skjuta upp. Men detär den politiske referentens pligt, att söka ej släppa ur sigte små oller stora hotande moln, utan vid tilltälle utpeka dem för allmänheten. De orvande underrättelserna från Turkiot, som nyligen skola ha bestyrkts genom underrättelser från franska gesandtskapet i Konstantinopel, ha ej förhindrat, att det omsider lyckats turkiska regeringen upptaga ett penningelån, och det i Paris. Vilkoren äro visserligen derefter, ty Porten ger förbindelse på 400 millioner fres, mot 5 proc., men får malles blott 200 millioner; men den politiska finansverlden undrar likväl ötver denna alfar och tror ej att någon verkligen inlätit sig på detta vågstycke. Huru skulle man också, atven mot 100 proc., kunna vilja låna en doende penningar, om man har visshet om att artvet efter honom skall tillfalla långifvaren ? Hittills ha de turkiska regeringarne törmåvt skalla sig lån i utlandet endast genom att, i likhet med nutidens europeiska furstar, pantsätta hela provinser eller öfverlåta åt långifvaren vissa statsinkomster, såsom tullen, den egyptiska skatten o. s. v. Men dessa sista tillgångar äro uttömda och kreditorerna måste, för att taga en provins i pant och försäkra sig om panten, kunna förfoga öfver en motsvarande stridsmakt; men det kunna Rothschildarne och deras kolleger ännu icke. Endast Frankrike kan det och har redan lagt sin hand dervid, genom att besätta en del at Syrien. Man antager derföre, att om ett lån kommit till stånd, så måste detta afslutas med franska regeringen eller med dess garanti. Möjligtvis står dermed i förening äfven den underrättelsen, att franska regeringen föreslagit de andra stormakterna öka de syriska ockupationstrupperna till dubbelt, eller tjugotusen man. Då de andra makterna hittills ötverlemnat det hela åt Frankrike samt tillståndet i Syrien fortfar att vara oroande, skall man säkerligen icke heller nu göra Frankrike rangen stridig eller motsätta sig de franska truppernas ökande, och Portens samtycke kan antagas för gifvet. Ingen antager dock, att det sålunda upptagna lånet skall bli användt till turkiska statsverkets förbättrande. Man blir tvärtom alltmera öfvertygad om att den turkiska marasman är oförbätterlig, och att alla förbindelser samt bestämmelser om förbättringar i statsstyrelsen, om frihet och likberättigande för kristna undersåter, omöjligen låta sig genomdrifvas. Ett nytt bevis härpå är, att det icke varit möjligt förskaffa kristna från andra europeiska länder rätvighet att förvärfva och besitta grundegendomar i de turkiska länderna, emedan turkiska regeringen hvarken kan eller vill tillåta sådana fastighetsegare hos sina resp. gesandtskaper den jurisdiktionsrätt, hvaraf nu alla främmande staters borgare 1 Turkiet äro i besittning, och de turkiska domstolar ännu alltjemt äro af den beskafttenhet, att ingen utländsk kristen vill underkasta sig dem. Det är icke heller möjligt för turkiska regeringen, att inskränka den befrielse från skatter och afgifter, som nära nog en tredjedel af all grundegendomen åtnjuter, emedan den medelbart eller omedelbart tillagts moskeerna. Endast dessa förhållanden uppresa oöfverstigliga hinder för de materiela krafternas utveckling i Turkiet, och den utvärtes efterhärmningen af den europeiska civilisatonen visar sig endast som en desto större kontrast till det turkiska högmodet och den muhamedanska intoleransen. Det har derföre ej heller varit möjligt att upptaga kristna undersåter inom turkiska armeen, och äfven de sista underrättelserna från Syrien förmäla, att Fuad Pascha, som likväl anses för den mest fördomsfrie och energiske statsman i Turkiet, pålagt de kristna i Aleppo en kontribution at 200,000 fres till ersättning för deras konskriptionspligt. De ha protesterat och tillbju dit sig taga personlig tjenst inom armåen; men det finnes intet tvifvel om att deras anbud skall afslås, derföre att muhamedanerna ej vilja tjena. tillsammans med dem, 2 1 oo AA 1 1