well siste oUkKklover olverlemnaadae Mallbaldi åt ungerska legionen en ny fana, vid hvilken högtidlighet Garibaldis dotter fungerade som gudmor. Diktatorn begagnade tillfället att med några ord tilltala den kring honom forsamlade mängden, som han uppmanade att förblifva sin kärlek till Italien trogen och fortfara 1 sitt arbete för dettas pånyttfödelse. Iian inlät sig derefter på det religiösa området, sägande, att han sjelf var och alltid varit en kristen, men att påfven icke vore det och ej heller vore nödvändig för Italien. ,Det är personlig ärelystnad, som förblindar påtve-konungen och drifver honom att motsätta sig den nationela rörelsen, som år så stor, så ädel och ren. Det är påfven, som fördröjer ögonblicket för Italiens fullkomliga befrielse. — Garibaldi åtföljdes vid detta wllfalle af prodiktatorn, marchese Villamarina, sin stab, Tärr och nägra andra. I en toast, som Tärr vid samma tillfälle höll för Italien och Ungern, forklarade han, ,,att han ej skulle bifalla Österrikes oförskämda, lögnaktiga konstitution åt Ungern, denna trolösa handling, genom hvilken det nu söker, liksom år 1848, att drifva ungrarne mot sina italienska bröder. Bland Garibaldis sista regeringshandlingar nämnas, att han i stället för de afskedade utnämnt flere nya professorer vid tet med stora och kända namn; att han befallt byggandet af en evangelisk kyrka och utan omkostnader åt engelsmännen ofverlemnat plats för byggandet af en evangelisk kyrka. I ingen trakt af Italien har entusiasmen vid den allmänna omröstningen visat sig så stor som i Kyrkostaten. Man har der endast med svårighet kunnat hålla qvinnorna och den halfvuxna ungdomen tillbaka från valurnorna; i flere kommuner ha de klagat öfver sitt utestängande genom adresser, hvari de biträda annexationen, och i Ancona har man måst uppställa bredvid den giltiga valurnan en annan för fruntimmer och barn, hvilka i massor strömmade till för att lemna sina jasedlar. På några ställen ha boktryckar ne vägrat att trycka röstsedlar med nej. Tillochmed befolkningen i Viterbo har begifvit sig i massa till Orvieto, för att rösta. Vi ha nu framför oss nedanstående närmare underrättelser om den sista tjugofyra timmar långa belägringen af Capua. Sardinarnes bombardement började d. I November, kl. 4 efterm., och fortfor med stor håfughet till kl. 8 på qvällen. Efter första halfuummen tystnade Bourbonerna, derpå hemtade de sig åter och började en väl underhållen moteld. Från 8 på attonen till 1 morgonen bombarderade sardinarne med aftagande i häftigheten, hvarefter skjutandet upphörde till kl. då det åter började och fortfor i crescendo ulls kl. 8 d. 2 Nov. KI. 8,35 hissade Capuas fästen den hvita parlementärflaggen; kl. 2 e. m. undertecknades kapitulationen, hvarigenom der något öfver 9,000 man — enligt andra 11,000 man —starka besättningen gaf sig fången. Bourbonerna fingo aftåga med sina vapen, men utan ammunition, och måste i Caserta sträcka gevär. Officerarne förklarades ovärdiga upptagas i italienska armeen; gemenskapen återigen fick välja mellan att åter taga tjenst eller gå hem. Från Caserta fördes fångarne afdelningsvisvis om 600 man på jernbanan till Neapel och fördes till kasernen Granili på vägen till Portici, der de bevakades at 3,000 Garibaldister. Nur den neapolitanska befolkningen fick se den en half mil långa sträckan af vagnar med krigsfångar, råkade den i en barnslig yrsel. Svärmare kastades, pistoler och bössor lossades. Capuas besättning hade ingen aning om hvad som försiggick derutanför; man hade för den förtegat general Scottis nederlag och Viktor Emanuels ankomst; de gemene trodde deremot bestämdt, att Garibaldi var död. De hade skickat till Gaeta fem kurirer, af hvilka ingen dock återvindt till Capua; telegraftråden var förstörd. Ännu kl. 5 e m. d. I Nov. väntade besättningen Frans II:s ankomst till Capua, men han uteblef. I fästningen funno piemontesarne 290 bronskanoner, 160 lavetter, 20,000 gevär, 10,000 sablar, 80 ammunitionskärror, 240 meter pontonbryggor, 500 st. hästar och mulåsnor, samt dessutom rika förråder af all slags ammunition och uniformspersedlar. Den middag, hvarmed lordmayorn i London, mr ÖOubitt, invigt tillträdandet af sitt embete, har i år tilldragit sig mer än vanlig nnmaärkcsamhat Manna fact omar cacgnem han