delser vi varit vittne till, tro att påfven oci konungen af Begge Sicilierna hafva varit besittning af sina folks kärlek. Hvaraf kon det, måste man fråga sig, att påfven fann de omöjligt att värfva en romersk arme och att han vår tvungen att nästan uteslutande stödja sig på främmande legotrupper? Och huru skall man förklara att Garibaldi med 2,000 man har eröfrat nästan hela Siciliec och med 5,000 man ryckt upp från Reggio ända till Neapel? År det väl möjligt att för klara detta annorlunda än så att det hos folket i Begge Sicilierna herrskade ett allmänt missnöje med regeringen. Man kan icke heller påstå att denna uppenbarelse af folkets vilja är blott en nyck utan grund. För fyratio år sedan försökte det neapolitanska folket att på ett regelbundet och moderat sätt reformera sin regering under den regerande dynastien. De i Laibach församlade makterna beslöto, med undantag af England, att med våld undertrycka detta försök. Det blef undertryckt och en stark främmande här lemnades i Begge Sicilierna för att upprätthålla den införda ordningen. År 1848 försökte det neapolitanska folket ånyo att under den bourbonska dynastien törskaffa sig frihet, men dess bäste patrioter fingo med tioårigt fängelse plikta för sin förbrytelse att hafva eftersträfvat sitt folks frihet. År det då något under att neapolitanarne, uppfyllda af misstro och agg, år 1860 hafva afskakat bourbonernas ok, på samma sätt som England år 1688 afskakade Stuartarnes? Man måste visserligen erkänna att sönderslitandet af de band som förena en suverån och hans folk är en olycka. Begreppen om lydnad blifva orediga, arfsföljden blir underkastad tvist, motsatta partier hota samhällets fred, rättigheter och anspråk uppträda i strid emot hvarandra och störa statens harmoni. Men det oaktadt måste man dock å andra sidan erkänna att revolutionen i Italien har utförts med en synnerlig moderation och besinning. Den bestående maktens fall har icke, såsom ofta är tillfället, åtföljts af utbrott af folkets hämnd. Det demokratiska partiets yttersta meningar hafva på intet ställe erhållit öfverhand. Den allmänna opinionen har hållit den allmänna segerns öfverdrifter inom skrankorna. Den konstitutionela monarkiens vördnadsbjudande former hafva anslutit sig till en furstes namn, hvilken utgör representanten för ett gammalt och verömdt regenthus. Då orsakerna till den italienska revoluionen och de omständigheter som ledsagat len hafva varit af denna beskaffenhet, kan Hennes Maj:ts regering icke se någon tilläcklig grund för det stränga tadel, hvarmed Osterrike, Frankrike, Preussen och Ryssland iafva framkommit emot konungens af Sarlinien handlingar. Hennes Maj:ts regering ill heldre fästa sin blick vid det upplyftande kådespelet af ett folk, som under Europas Ilmänna deltagande och välgångsönskningar åller på att uppresa en frihetens byggnad ch befästa sitt oberoende. J. Russel.