att de stödja sig på en förvänd exegetik. Skulle det vara öfverensstämmande med Hans vilja, som sade ställer hämnden till mig, jag skall vedergälla det, att ett kristet samhälle, utan att den allmänna säkerheten, eller ens någon enskilt medborgares, så fordrar, endast för att vedergälla lika med lika afklipper en en mördares lefnadstråd och sålunda icke lemnar honom tid till en väl behöflig sinnesförändring. Påståendet att en dödsdom är just rätta medlet att ett tu tre åstadkomma en sådan, är, ehuru det visserligen kan antagas, att detta någon gång inträffat, ett så orimligt argument, att det väl knappast behöfver vederläggas. Kunde man lita derpå, så vore det ju vist handladt, att stifta så drakoniska lagar, att man finge anledning att aflifva medborgare och medborgarinnor i massa, och då skulle den franska revolutionens terrorister, de begge kungarne Bomba samt alla andra såväl äldre som nyare tyranner inom kristenheten ha varit sina offers största välgörare. Men nu förhåller det sig så, att, enligt hvad sammanstämmande uppgifter från nästan alla europeiska länder intyga, det stora flertalet af de mördare och grofva missdådare, som blifvit afrättade från dödsdomens afkunnande, ända intill det sista ögonblicket af sitt sålunda förkortade lif, varit försänkta antingen i ett tillstånd af vild och dyster förtviflan eller ock i ett af djurisk slöhet. Stundom hör man den åsigten uttalas, att delinqventen genom att undergå dödsstraffet försonar sitt brott, och märkligt och betänkligt nog instämma häri icke så få af vår kyrkas prester. En sådan uppfattning tenderar åt katolicismen eller kanhända ännu mera åt brahmamismen och står i uppenbar strid mot den rena evangeliska läran, hvadan i fråga om svensk lagstiftning väl icke något afseende bör göras derpå. Man har påstått att dödsstraffets afskaffande skulle ha ett större årligt antal mord till följd, och detta argument skulle utan tvifvel vara vigtigt, om det ej hade det lilla felet att vara fullkomligt falskt och stridande både mot hvad förnuftet och hvad erfareuheten lärer i detta hänseende. Det är just straffens öfverdrifna stränghet, som mer än något annat ökar brotten och motverkar brottslingens återvändande till en bättre väg. Detta är en sanning, som vunnit en glädjande bekräftelse äfven i vårt land genom borttagandet af en barbarisk tidsålders grymma och förnedrande straff och deras ersättande genom andra som, i stället för att förbittra och i grund förderfva hans sinnelag och försvåra hans försoning med samhället, mildra och förbättra det förra samt underlätta den senare. Hos brottslingar utbildar sig endast alltför lätt ett eget slags ohygglig filosofi, som tystar alla samvetsförebråelser i det den kommer dem att betrakta sig och samhället såsom med lika rätt emot hvarandra krigförande makter. Till hufvudsakligt stöd för en sådan filosofi tjenar lagen sjelf, när den, åsidosättande den kristliga kärlekens och barmhertighetens tordringar, endast går ut på att vedergälla lika med lika, och framför allt när den utan förskoning fordrar lif för lif. Det är, tyvärr, helt naturligt att stadganden, som grunda sig endast på hämndens och vedergällningens hedniska principer, skola motverka aktningen för lagen och underblåsa samhällsfiendtligheten, liksom att de, hvilka möjliggöra brottslingens räddning från det moraliska förderf, hvari hän störtat sig, skola utöfva en motsatt verkan. Och bland stadganden af första slaget intaga de om dödsstraff främsta rummet, såväl i anseende till sin egen ohyggliga och mot alla våra bättre känslor stridande natur, som i anseende till deras olycksaliga, mer eller mindre omedelbara följder. Hvem känner icke att det ligger någonting djupt demoraliserande och förvildande i afrättningar, som äfven i vårt land varit, om de icke mera äro ansedda som ett JG I FRA RR JA Je