Isklingsplan var att grunda ett oafhängigton ike, bestående af Egypten och Syrien underse Mehemet Alis välde, för att derigenom pålsk samma gång hota engelsmännen i Ostindiens ch indirekt motverka Ryssland genom sitt stegrade inflytande på Porten samt sålun: da gifva det franska inflytandet i Orienten en fast grundval. När då maroniterna gjorde uppror mot Emir Beschir, fursten af Libanon, hvilken såsom Mehemet Alis ståthållare gjort sig förhatlig genom en tyrannisk regering, bröt Thiers med den traditionella franska politiken i Orienten och trädde på Mehemet Alis sida emot de förut beskyddade maroniterna. Följden häraf blef fördraget at den 15 Juli 1840, hvari England, Österrike, Preussen och Ryssland förbundo sig att skydda Turkiet mot Frankrike och Mehemet Ali. Det blef maroniterna, som fingo umgälla denna diplomatiska tvist. Det franska inflytandet hade hotat Portens oberoende i Syrien, och derföre voro de fyra stormakterna icke böjda för att låta Frankrikes skyddlingar behålla de förmåner de dittills åtnjutit. Emir Beschir hade till namnet varit kristen, men gedan han blifvit störtad, sände Porten renegaten Omer Pascha till Libanon och sökte till och med att göra sig af med hufvudverktygen för den franska politiken, de talrika katolska missionsanstalterna. Detta misslyckades, men vid den allmänna afväpningen, som Porten befallt, gynnades druserna uppenbart af de turkiska befälhafvarne, och maroniterna började frukta, att de skulle stå värnlösa gent emot sina med vapen försedda fiender. På de europeiska makternas föreställningar blef Omer Pascha omsider återkallad, och 1842 gjordes ett försök att tillfredsställa de begge mot hvarandra fientliga stammarne, derigenom att hvardera erhöll sin kaimakan. Enligt de uropeiska makternas afsigt, skulle druserna stå under drusisk administration och maroniterna under maronitisk, men detta var lättare sagdt än gjordt. Libanon består icke af tvenne delar, hvaraf den ena bebos af druser och den andra af maroniter. På låglandet bo visserligen nästan endast maroniter, men på höglandet bo maroniter och druser om hvarandrä. Anledningar till tvister saknades icke, och redan 1845 var det öppen fejd mellan de begge folkstammarne. Maroniterna som äro de talrikaste -— man räknar 29,000 vapenföra maroniter mot 7,000 druser — fingo i början öfverhanden, men snart slogo den turkiska paschans trupper sig på drusernas sida och nu började ett utrotningskrig mot den kristna stammen. Inom kort voro 170 maronitiska byar nedbrända, 12,000 maroniter nedgjorda, och lika många hade måst lemna hus och hem i sticket. Åter blandade de europeiska makterna sig i saken, och en förändring åvägabragtes i Libanons författning, som bestått ända till den sist: tiden. Dittills hade drusernas gamla författning blifvit oantastad. Emirerna och scheikerna som bodde med sitt beväpnade manskap pi sina otillgängliga bergsfästen bildade jemte de öfriga jordägarne ett slags landsständer som afgjorde de allmänna angelägenhetern och bestämde skatterna. Den makt, som stor emiren och sedermera kaimakanen egde, va blott nominell och beroende af deras godtyc ke; om det föll dem in, att misshandla d kristna, som bodde bland dem, så kunde kaj makanen icke hindra dem detta. För att al hjelpa detta onda, gaf Porten hvarje kaimö kan till biträde en permanent rådsförsamling som kallades medschli eller divan, och so! utgjordes af tvenne medlemmar af de fer sekter, som äro representerade på Libano! Denna divan skulle besluta öfver beskattning: frågor, afgöra civilprocesser, inleda krim nalundersökningar m. m. Men den fick ich befatta sig med andra frågor än dem, 80 föredrogos af kaimakanen, och icke emottag några inlagor. Då kaimakanen fick en li af 12,000 fr. i månaden, så tycktes det so